Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

280

Dessa utgjordes dels av sju präktiga leopardskinn, dem han erhållit från Afrika med ett av honom utsänt fartyg, vilket sålunda gjort en lyckligare resa än fordom jag; dels av fem lådor förträffliga konfityrer, dels ock av hundra stycken omyntat guld, vardera representerande ett värde av vid pass tjugufyra kronor. Med samma lägenhet erhöll jag från arvingarna till de omnämnda båda förvaltarna ett tusen två hundra kistor socker, åtta hundra rullar tobak samt det övriga av min fordran i guld.

Jag kunde nu i sanning säga, att det gått för mig som för Job: slutet var bättre än början! Det är mig omöjligt att i ord uttrycka alla de upprörda känslor, jag erfor vid genomläsningen av dessa brev, och isynnerhet då jag på en gång fann mig försatt i ett oväntat välstånd. De i breven omnämnda varorna befunno sig nämligen redan i säkerhet i hamnen.

Den närmaste följden av alla dessa överraskningar var emellertid, att jag kände mig sjuk och höll på att svimma. Sannerligen trodde jag icke ett ögonblick, att den våldsamma sinnesrörelsen skulle taga livet av mig. Den gode gamle mannen gjorde allt, vad han förmådde, för att återställa jämvikten inom mig; men jag var ordentligt illamående under flera timmars tid, och slutligen fann han rådligast att sända efter en läkare. Sedan denne anlänt och fått veta orsaken till min opasslighet, ordinerade han en åderåtning, vilket medel gjorde åsyftad verkan, så att jag snart blev mig själv igen.

Jag hade nu i en hast blivit ägare till närmare en million i reda penningar och var dessutom herre till ett stort gods — som jag väl må kalla det — i Brasilien, med en avkastning av över 18,000 kronor om året — lika säkert som trots något lantgods hemma i England. De första dagarna befann jag mig emellertid i ett sinnestillstånd, som jag ej förmår beskriva, och jag hade en god del arbete för att icke bliva alldeles överväldigad av den så plötsligt påkomna glädjen. Mitt första göra blev nu att belöna min gode gamle vän, kaptenen, som först med så hjärtlig välvilja bistått mig i min nöd och nu sist visat ett så i allo redbart handlingssätt mot mig. Jag visade honom alla de rikedomar, som blivit mig tillskickade, sägande, att näst den gudomliga försynen, som styr allting, ansåg jag mig hava honom att tacka för denna lycka. Jag vore nu i tillfälle — fortsatte jag — att belöna honom, min gamle räddare, och jag ville även begagna mig därav.

Härefter återställde jag till honom de 2,500 kronorna, vilka han nyligen givit mig, och uppsatte ett formligt kvitto, bevittnat av en lagkarl, på hela den summa, 12,000 kronor, som han påstått sig vara mig skyldig. Därjämte gav jag honom en fullmakt att uppbära den årliga avkastningen av min plantage och förständigade min kompanjon att å mina vägnar till kaptenen insända den vederbörliga redovisningen för varje år. Dessutom anslog jag en årlig pension av 2,500 kronor åt honom, så länge han levde, och