282
ju var så gott som naturaliserad; men jag avhölls därifrån av vissa religiösa betänkligheter, till vilka jag snart skall återkomma. Vad som för närvarande hindrade mig att resa, hade emellertid icke sin grund i religionen; ty liksom jag fordom under min vistelse i landet icke hyst några samvetsbetänkligheter för att underkasta mig dess religiösa bruk, så hyste jag icke heller nu några sådana, vad beträffar ett kortare uppehåll därstädes. Men då jag på senare tiden allvarligt börjat fundera över att för hela mitt återstående liv bosätta mig i det främmande landet, tedde sig saken helt annorlunda för mig, ty jag fruktade i ty fall med tiden bliva en katolik, och ansåg mig icke kunna bygga mitt evighetshopp på denna bekännelse.
Likväl var detta icke — såsom jag redan anmärkt — huvudskälet varför jag ej under nuvarande förhållanden ville resa till Brasilien. Den verkliga orsaken var nämligen ingen annan än den, att jag icke visste, var jag under tiden skulle placera min förmögenhet. Slutligen tog jag mitt parti och beslöt att överflytta den till England, varest jag hoppades göra någon bekantskap eller sammanträffa med några släktingar, åt vilka jag tryggt skulle kunna anförtro mig. Följaktligen träffade jag alla anstalter för en resa till England.
Som emellertid den för Brasilien. utrustade handelsflottan var färdig att avgå, beslöt jag att först och främst besvara de brev och handlingar, jag därifrån erhållit. Till priorn i Augustinerklostret skrev jag ett brev, vari jag hjärtligt tackade honom för hans redliga handlingssätt och för redovisningen av de ännu ej använda 22,000 kronorna. Jag förklarade dock min önskan vara, att denna summa sålunda fördelades, att klostret erhölle 12,500 kronor och de återstående 9,500 tillfölle de fattiga att utgå enligt priorns eget gottfinnande. Jag avslutade brevet med en anhållan om den gode paterns förböner för mig.
Därnäst skrev jag ett tacksamhetsbrev till de båda förvaltarnas arvingar, betygande dem min livliga erkänsla för deras utmärkta rättrådighet och redbarhet. Någon gåva kunde här icke komma i fråga, enär de samtlige befunno sig i lysande omständigheter. Slutligen ihågkom jag även min kompanjon med ett brev, vari jag uttryckte min erkänsla för det synnerligen förtjänstfulla sätt, varpå han skött plantagen, och för hans rättskaffenhet i övrigt. Därjämte gav jag honom anvisningar för framtiden med avseende på förvaltningen av min hälft och dess avkastning, samt underrättade honom om den fullmakt, jag givit min gamle vän och välgörare, kaptenen, till vilken han hädanefter borde sända så väl den årliga redovisningen som ock de varor, vilka kommo på min andel. Jag skulle snart låta vidare höra av mig och försäkrade honom att min avsikt vore att resa ut till Brasilien och bosätta mig där för den återstående delen av mitt liv. Till slut bad jag honom att för sin hustrus och sina båda döttrars räkning mottaga de skänker, jag närslöt,
