286
sikte. På en gång fingo vi se trenne stora vargar och efter dem en björn komma framrusande ur en hålväg, tätt bevuxen med träd. Två av vargarna anföllo vägvisaren, och hade han befunnit sig så långt ifrån oss, att vi icke hunnit fram i tid, hade det sannerligen varit ute med honom. Den ene av bestarne högg sig fast i hästen, under det den andre med sådant raseri anföll mannen, att denne icke hade tid eller sinnesnärvaro nog att draga fram pistolen, utan i stället skrek på hjälp. Jag befallde Fredag, som red närmast mig, att skynda bort och se efter, vad som stod på. Så snart Fredag fick syn på vägvisaren, skrek han lika högt som denne, men satte likväl genast åstad till den olyckliges undsättning, såsom det anstod en oförskräckt man. I ett ögonblick hade han dragit sin pistol och skjutit den anfallande besten ett skott genom huvudet.
Det var i sanning en lycka för den stackars vägvisaren, att just Fredag och ingen annan kom till hans hjälp; ty Fredag hade i sitt hemland blivit alltför van vid åsynen av dylika djur för att hysa någon fruktan för dem, varför han vågade sig ända inpå besten, innan han sköt. Vilken annan som helst av oss skulle hava stannat och skjutit på längre avstånd, och sålunda måhända antingen hava förfelat målet eller rent av träffat vägvisaren.
Vi blevo samtidigt mycket oroliga, då vi jämte knallen av pistolskottet fingo höra ett förfärligt mångstämmigt tjut av vargar på ömse sidor om oss. Då tjutet mångdubblades av bärgens eko, fingo vi den föreställningen, att vi voro omgivna av ett oräkneligt antal vargar, varigenom helt naturligt vår fruktan växte ända därhän, att vi trodde oss förlorade. Så farligt var det emellertid icke fastän odjuren nog voro tillräckligt många för att ingiva allvarsamma farhågor. Så snart Fredag dödat den ene vargen, tog den andre strax till flykten — den som hängt sig fast vid vägvisarens häst. Hästen hade endast blivit helt obetydligt skadad, ty då vargen bet sig fast vid hans huvud, hade lyckligtvis beslaget på betslet kommit emellan bestens tänder. Den som lidit mesta skadan var vägvisaren, vilken av det rasande djuret tillfogats tvenne svåra bett, det ena i armen och det andra strax ovan knäet. Han var just nära däran att kastas av hästen genom dennes oroliga rörelser då Fredag kom till och med sitt skott gjorde en ände på tumultet.
Det faller av sig själv att vi alla, så snart knallen av pistolskottet nådde våra öron, påskyndade vår färd så fort den oländiga vägen tillät, ty vi voro nyfikna att få se, vad som var på färde. När vi väl hunnit förbi träden, som hittills dolt skådeplatsen för uppträdet, sågo vi tydligt vad som hänt och huru Fredag räddat den stackars vägvisaren; men vad. det var för ett djur han dödat, kunde vi icke genast urskilja.
Men aldrig var jag vittne till en mera djärv och egendomlig strid än den, som nu utkämpades emellan Fredag och björnen — en strid, som förskaffade oss alla en synnerlig förnöjelse, ehuru vi till en början blevo högeligen förvå-
