— Icke skjuta, icke skjuta! ropade han tillbaka. Ni stå stilla, ni få mycket skratt!
Han var nu endast vid pass en meter framför odjurets gap, då han plötsligt vände sig åt sidan och med fördubblad fart satte i väg till en stor ek, som växte på något avstånd. I detsamma tecknade han åt oss, att vi skulle följa honom. Vig som en ekorre klättrade han upp i eken, sedan han först kastat bössan ifrån sig på marken ungefär sex meter från trädet. Björnen hade snart uppnått platsen, där bössan låg, stannade ett ögonblick och nosade på densamma, men lät den ligga och skyndade så till trädet, i vilket han trots sin ofantliga tyngd klättrade upp likt en katt. Jag blev nu högeligen förskräckt och undrade, vad det skulle bliva av min stackars Fredag, ty skulle han icke med livet få plikta för sitt okynne? Det var mig omöjligt att finna något att skratta åt i hela detta uppträde.
Under tiden hade vi närmat oss trädet, och då vi sågo björnen klättra upp däri, skyndade vi fram så nära vi funno rådligt. Sedan vi gjort halt på något avstånd, fingo vi se Fredag sitta grensle på den smala änden av en stor gren och björnen i färd med att klättra upp till honom. Så snart besten kommit till det ställe av grenen, där den började svikta, ropade Fredag till oss:
— Hurra! Nu ni få se mig lära nalle dansa!
Därefter började han hoppa och skaka grenen, så att björnen vacklade i sin obekväma ställning. Likväl lyckades han hålla sig fast, men stannade och tittade sig tillbaka för att se, om han icke skulle kunna vända om. Vid denna anblick måste vi sannerligen brista ut i ett hjärtligt skratt, och Fredag fick sålunda rätt till sist!
Emellertid hade Fredag ännu ej på långt när gjort upp räkningen med nalle. Då han såg, att björnen ämnade draga sig ur leken, ropade han muntert till honom, liksom om nalle skulle förstått engelska:
— Vad nu?! Icke behaga gå längre? Vara så god och träda närmare!
Därmed upphörde han att skaka grenen, varpå björnen verkligen tog ett par steg framåt, liksom om han uppfattat och antagit bjudningen. I samma ögonblick var emellertid Fredag färdig att ånyo hoppa och ruska på grenen, och åter stannade nalle. Vi tyckte nu tillfället vara lämpligt att giva honom ett skott i huvudet, varför vi ropade till Fredag att hålla sig stilla, men denne var icke av samma mening, utan bad oss bevekande:
— Nej, nej, icke skjuta! Mig skjuta skyndsamt — han menade snart.
Men för att göra historien kort: Fredag fortsatte sitt nojs med björnen, och denne såg så snopen och olycklig ut, att vi sannerligen fingo skratta oss riktigt mätta. Likväl kunde vi ej förstå, vad den djärve karlen till slut ämnade göra. Först trodde vi hans avsikt vara att rista ned björnen ur trädet, men besten var så försiktig och höll sig så väl fast, att detta icke lyckades. Vi voro verkligen ganska nyfikna att få se slutet på det lustiga skämtet.
Robinson Crusoe. 19
