Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/296

Den här sidan har korrekturlästs

292

Men så snart vi kommo till den lilla slätten, fingo vi själ nog att vara på vår vakt. Det första vi fingo se var kadavret av en häst, som nyss blivit dödad av vargar, och minst ett dussin av dessa odjur höllo som bäst på att slitas om det arma djuret. Vid närmare betraktande funno vi, att de redan slukat nästan allt köttet och nu gripit sig an med benen. Vi funno ej skäligt att störa dem i deras fäst, och icke heller ägnade de oss någon uppmärksamhet. Fredag visade sig hågad att skjuta på dem, men jag förbjöd honom det strängeligen, ty det anade mig, att vi snart skulle få fullt upp att göra på annat håll. Vi hade knappast hunnit halvvägs över slätten, förr än vi överraskades av ett fruktansvärt tjut i skogen till vänster om oss, och ögonblicket därpå framstörtade icke mindre än vid pass hundra vargar emot oss. De kommo i en ordnad skara, precis som de stått under en skicklig officers kommando. Jag visste knappast, huru vi som bäst skulle mottaga de objudna bestarne, men fann snart det enda sättet vara att sluta oss tillsammans i en tät linje. Inom ett ögonblick hade vi uppställt oss i slagordning, men för att icke för lång tid skulle förflyta mellan de olika salvorna, befallde jag, att endast varannan man skulle ge eld och de övriga spara sina skott, tills vi fingo se, huru den första salvan verkade. För den händelse vargarne fortsatte sitt anlopp, skulle de ofördröjligen undfägnas med en ny salva. De, som redan skjutit, borde icke söka ladda bössorna på nytt utan hålla sig beredda att använda pistolerna, ty vi voro samtidigt beväpnade med var sin bössa och ett par pistoler. Genom denna anordning förfogade vi sålunda över sex salvor, då halva antalet av vår lilla trupp sköt i sänder.

Den första salvan var emellertid nog för närvarande, ty strax efter dess avlossande tvärstannade bestarne, förskräckta på en gång för knallen och elden. Fyra av dem tumlade över ända med genomskjutna huvuden; en mängd andra sårades och flydde blödande, såsom vi kunde se av spåren i snön. De övriga kvarstannade och syntes ej hågade att fly, varför jag, erinrande mig hava hört, att de vildaste djur förskräckas för människorösten, uppmanande vår illa skara att skrika hallå så ljudligt den förmådde. Ropen visade sig medföra åsyftad verkan, åtminstone till en början, ty odjuren vände sig om och drogo sig ett stycke tillbaka. Nu gav jag order om avfyrande av salva nummer två, och denna gav odjuren fart, ty knappt hade smällen förtonat, innan de i vildaste flykt satte av inåt skogen. Vi blevo härigenom i tillfälle att ånyo ladda våra skjutvapen, och för att icke förlora någon tid fortsatte vi omedelbart färden.

Men vi hade icke väl hunnit ladda och bereda oss på en ny dust, förr än våra öron träffades av ett nytt ohyggligt tjut, som kom från samma skog till vänster om oss, men längre fram i samma riktning vi hade att färdas.

Natten var nu i annalkande och en stark skymning hade brett sig över nejden, vilket förhållande i hög grad försvårade vår ställning. Under tiden till-