tog tjutet i oroväckande grad, och vi kände blott alltför väl till de avskyvärda varelser, som stämde upp denna ohyggliga konsert, för att våga hoppas på en lugn fortsättning av resan. Våra farhågor besannades snart, ty i ett nu uppenbarade sig trenne flockar av odjuren för våra häpna blickar; den ena skaran var framför, den andra bakom och den tredje till vänster om oss. Vi voro således hart när omringade av vargar, men alldenstund de icke gjorde min av att anfalla oss, fortsatte vi resan med all den hastighet, som var möjlig att åstadkomma på den synnerligt oländiga vägen.
Snart varseblevo vi vid slättens motsatta sida det ställe, där skogen öppnade sig för den förut omnämnda smala stigen, på vilken vi skulle färdas fram genom densamma. Men huru förfärade blevo vi icke, då vi, komna närmare, fingo se ett oräkneligt antal vargar, vilka spärrade ingången till skogen, just där stigen utmynnade på slätten! Plötsligt hörde vi från ett annat håll av skogen ljudet av ett skott, och då vi vände våra blickar i denna riktning, sågo vi en häst utan ryttare men med sadel och betsel komma rusande likt en stormvind ur skogen. Han förföljdes av sexton eller sjutton vargar, och ehuru han hade gott försprång, betvivlade vi ingalunda, att icke vargarna till slut skulle hinna upp honom, vilket även med all säkerhet hände.
En förfärlig syn väntade oss snart, ty då vi kommo till den öppning i skogen, ur vilken hästen störtat fram, upptäckte vi lämningarna av en annan häst samt av tvenne män, vilka fallit offer för de glupska bestarne. Den ene av männen var tvivelsutan densamme, som vi nyss hört avlossa skottet, ty alldeles bredvid honom låg en oladdad bössa. Vad honom själv beträffade, hade odjuren redan slukat hans huvud och övre delen av kroppen. Denna upptäckt fyllde oss med en obeskrivlig fasa och ingav oss starka tvivelsmål om möjligheten av vår egen räddning. Vad skulle vi väl taga oss till? Men de påträngande rovdjuren tvingade oss snart att fatta ett beslut; de samlade sig omkring oss i allt tätare skaror, och sannerligen tror jag icke, att deras antal utgjorde bortemot tre hundra!
En lycklig omständighet bidrog till vår räddning. På ett ställe en liten bit från stigens mynning lågo nämligen några stora timmerstockar, vilka hade blivit fällda föregående sommar och förmodligen voro avsedda för transport. Jag lät min lilla trupp förskansa sig bakom dessa stockar, och sedan vi alla stigit av hästarne, ställde vi upp en trekant utmed tre av stammarne, vilka både med avseende på läge och storlek fullkomligt svarade mot vårt ändamål, i det de bildade ett det förträffligaste bröstvärn vi gärna kunde önska oss. I mitten av trekanten inneslöto vi våra hästar. Det var väl för oss, att Vi voro i tillfälle att träffa alla dessa försiktighetsmått, ty de uthungrade vilddjuren anföllo oss med ett raseri, som trotsar all beskrivning. De störtade emot oss med ett förfärligt rytande och sprungo utan minsta betänkande upp på vårt bröstvärn, alldeles som om de endast haft att taga ett försvarslöst byte i be-
