26
rummet. Alle man kallades nu till pumparna. Jag blev så förskräckt härav, att jag trodde mig skola dö; jag föll baklänges i bädden, där jag suttit, och miste sansen. Snart kom dock en matros och skakade liv i mig under utrop, att jag, som förut ingen nytta gjort, nu gärna kunde pumpa lika väl som de andra. Jag steg upp och gick till pumpen samt arbetade med all iver. Medan pumpningen pågick, fick kaptenen syn på några kolfartyg, som icke voro i stånd att uthärda stormen utan måste länsa undan och drevo rakt ner på oss; han befallde då, att nödskott skulle avlossas. Jag, som ej visste vad detta betydde utan trodde att fartyget remnat eller att något annat förfärligt inträffat, svimmade på fläcken, och som var och en i denna dödsfara blott tänkte på sig själv, brydde sig ingen om mig; en annan intog min plats, och i tanke att jag var död makade han mig åt sidan med foten och lät mig ligga. Det dröjde en god stund, innan jag åter kom till sans.
Vi fortforo att pumpa, men vattnet steg alltjämt i rummet, och det var tydligt, att skeppet snart skulle sjunka. Stormen hade visserligen avtagit något, men som det ej var möjligt att hålla skeppet flott tills vi hunno hamn, fortfor kaptenen att avlossa nödskott.
Ett mindre fartyg, som passerade nära förbi oss, satte ut en båt till vår hjälp. Det var emellertid ett riktigt vågspel att nalkas oss, och det syntes nästan omöjligt för oss att komma ned i båten eller för denne att lägga till vid fartygets sida. Men slutligen lyckades det våra matroser att kasta ett tåg över till karlarna i båten; de fattade tag däri, och vi halade dem med stor ansträngning fram under vårt fartygs akter, varefter vi allesammans firade oss ned i båten.
Det var emellertid fruktlöst att med den lastade båten försöka nå deras eget fartyg, och vi beslöto därför att låta honom driva för vinden, men så mycket som möjligt ro mot land. Vår kapten lovade att betala båten om den bleve sönderslagen mot stranden, och så lyckades vi, än roende och än drivande för vinden; närma oss land i nordlig riktning i närheten av Winterton Ness.
Ungefär en kvarts timme efter det vi lämnat vårt skepp sågo vi det sjunka, och då som först förstod jag, vad det betydde, att ett fartyg förliser. Jag måste tillstå, att jag knappt hade mod att se upp, när sjömännen sade mig, att skutan höll på att gå till botten, ty jag vart hart när tillintetgjord av förskräckelse.
Vår båt gick helt långsamt framåt, men när han höjde sig på vågornas toppar, kunde vi se stranden och en stor mängd människor, som voro samlade för att bispringa oss, då vi kommo tillräckligt nära. Vi kunde emellertid landstiga först sedan vi hunnit förbi Wintertons fyr, från vilken plats kusten buktar in åt väster mot Cromer, så att vi nu voro i lä. Härifrån gingo vi landsvägen till Varmouth, där vi såsom skeppsbrutna blevo mycket vänligt emot-
