304
kallade mig till ett dylikt företag. Pa detta sätt bekämpade jag mina fantasier och övervann dem småningom, på samma sätt som var och en i liknande fall bör kunna göra, blott han riktigt vill.
Sedan segern sålunda var vunnen, kände jag mig först något nedslagen, men uppmuntrade mig själv genom att ihärdigt fästa blicken på de många ljusa och angenäma sidorna i min närvarande ställning. Såsom det bästa medlet att fördriva all ledsnad beslöt jag att ägna mig åt någon sysselsättning, vilken icke medgåve ett fortsatt grubblande över min olycksaliga böjelses förespelningar. Ty så snart jag var sysslolös, infunno dessa sig ofördröjligen, och jag kunde ej fördriva dem med mindre jag företog mig något nyttigt arbete. Därav kom det sig, att jag köpte mig en liten lantgård i grevskapet Bedford med beslut att genast slå mig ned där. Boningshuset var litet men bekvämt inrett, och jag fann, att själva egendomen genom en omsorgsfull skötsel skulle kunna drivas upp betydligt. Detta överensstämde i flera avseenden med mina böjelser, ty jag fann stort nöje uti att odla och bruka jorden. Lantgårdens belägenhet i ett av de inre grevskapen innebar dessutom en synnerlig fördel för en person, vilken i likhet med mig borde vara avstängd från all beröring med kusten och sjömanslivet.
Korteligen, jag flyttade till denna lantgård med min familj, skaffade mig plogar, harvar, kärror, vagnar, hästar, hornboskap och får, och som jag med kraft och iver grep mig verket an, var jag inom ett halvår en fullständig lantbrukare. Mina tankar hade full sysselsättning med alla de skilda göromål, ett jordbruk kräver, och jag kände mig under denna tid så nöjd och tillfredsställd som det för en man med min natur gärna var möjligt.
Jag skötte mitt eget jordbruk, hade intet arrende och inga räntor att betala; jag hade full handlingsfrihet, så att jag med min egendom kunde göra eller låta vad helst jag fann lämpligt; jag sådde och planterade för mig själv och min familj; med ett ord, jag förde en så i alla avseenden angenäm tillvaro, att under hela denna tid alla mina resegriller varo som bortblåsta. Jag tyckte mig i själva verket åtnjuta alla de välsignelser och förmåner, vilka min far en gång så varmt framhållit såsom varande förbundna med medelklassens ställning; jag tyckte mig känna denna förnöjsamhet och lycka, som skalden funnit utmärkande för det lantliga livet;
»En ungdom, rik på fröjd, men trygg för lastens fara;
en lycklig ålderdom, fri från bekymrens skara.
Men mitt under all denna lycka drabbades jag av ett slag, som kom lika oväntat som det till sina verkningar blev ödesdigert. Detta slag var förlusten av min hustru; ett slag, som icke allenast tillfogade mig ett oläkligt sår, utan på nytt uppväckte den gamla reslusten, vilken inom kort hade återvunnit hela sin forna makt över mig. Jag tänker icke här skriva något lovtal över
