tagna av såväl stadens styresmän, vilka skaffade oss gott logi, som ock av köpmän och skeppsredare, vilka gåvo oss pängar nog för att vi skulle kunna, allt efter eget gottfinnande, begiva oss till London eller återvända till Hull.
Om jag nu varit klok nog att återvända hem kunde jag blivit lycklig, och min far hade visserligen, såsom vår käre Frälsare säger i sin liknelse, slaktat den gödda kalven för mig. Ty sedan han erfarit, att det skepp, med vilket jag avrest, förlist på Yarmouths redd, svävade han länge i ovisshet om, huruvida jag blivit räddad eller ej.
Men mitt onda öde drev mig framåt med en envishet, som var omöjlig att motstå, och fastän både förnuft och beräknande klokhet manade mig att återvända hem, hade jag dock icke kraft nog därtill. Jag vet ej vad namn jag skall giva den olycksaliga makt, som trots allt driver oss fram mot vår egen ofärd — ofta fast vi själva med öppna ögon skåda faran. Säkerligen var det en dylik hemlighetsfull makt, som tvingade mig att fullfölja den bana, på vilken jag en gång slagit in, trots de båda tydliga varningar, som redan i början mött mig.
Min kamrat, kaptenens son, som redan förut gjort sitt till att förhärda mitt
