mannen, att denne hört ytterligare ett skott. Vi sprungo genast upp på halvdäck och lyssnade, men hörde under en god stund intet nytt skott. Men därefter fingo vi plötsligt se ett starkt sken, som måste härröra från någon fruktansvärd brand på avstånd. På grund av våra beräkningar insågo vi genast, att åt det håll — i västnordväst — där elden visade sig, icke kunde vara land på åtminstone 2,500 kilometers avstånd. Därför togo vi för givet, att något fartyg måste hava råkat i brand på öppna havet, och att döma av de kanonskott, vilka ånyo avlossades, kunde det icke vara långt borta.
Vi beslöto nu att komma till det nödställda fartygets bistånd, övertygade som vi voro att inom få ögonblick träffa på det. I samma mån vi närmade oss det, blev eldskenet större, men alldenstund vädret var dimmigt, kunde vi på en stund ej urskilja något annat än skenet från branden. Efter omkring en halvtimmas segling med förlig, ehuru svag vind, och sedan dimman lättat något kunde vi tydligen varsebliva ett stort fartyg i brand mitt på havet.
Ehuru jag icke gärna kunde känna någon av de personer, vilka befunno sig ombord å det nödställda skeppet, rörde mig dock deras olycka på det djupaste. Jag erinrade mig helt naturligt den svåra belägenhet, vari jag själv en gång befann mig vid det tillfälle, då jag upptogs av den portugisiske kaptenen, och huru mycket mera beklagansvärd var icke dessa arma varelsers belägenhet, såvida de icke, vilket syntes högst osannolikt, seglade i sällskap med något annat fartyg! Jag befallde nu, att fem kanonskott, det ena omedelbart efter det andra, utan dröjsmål skulle avlossas, på det de stackars människorna, vilka säkerligen alla voro gripna av hopplös förtvivlan och dödsångest, måtte få veta, att hjälpen var dem närmare än de trodde. Jag hoppades även, att de därigenom skulle föranledas till ett försök att sätta ut räddningsbåten, ty fastän vi, tack vare lågorna, kunde se deras fartyg, var det dem omöjligt att urskilja vårt, emedan natten redan inrätt.
Härefter lågo vi stilla för att invänta morgonen, endast drivande för vågorna i samma riktning som det brinnande fartyget. Länge hade vi icke legat så, förrän till vår stora fasa, ehuru vi hade alla skäl att vänta det, fartyget plötsligt sprang i luften. Några ögonblick därefter var all eld utsläckt av vågorna. Denna händelse fyllde oss med förfäran, ty vi tänkte på den olyckliga besättningen, vilken antingen måste hava gått förlorad med fartyget eller ock driva omkring på havet i räddningsbåten, i vilket fall de arma mänhiskorna befunno sig i en i sanning förtvivlad belägenhet. Jag kunde dock till följd av mörkret icke upptäcka, huru härmed förhöll sig, men lät likväl till deras vägledning uthänga så många lantärnor vi hade ombord. Dessutom fortforo vi med skjutningen hela natten för att låta dem veta, att ett fartyg var i närheten.
