bedrövelse, då de nästan uppgivit allt hopp och voro färdiga att förtvivla, plötsligt till sin glada överraskning fått höra ett kanonskott, vilket snart följdes av fyra andra. Dessa fem skott voro de jag låtit avlossa vid första åsynen av elden. De hade haft den av mig åsyftade verkan, i det de ingjutit nytt hopp i de stackars skeppsbrutnas hjärtan och upplyst dem om, att ett fartyg, färdigt att komma till deras hjälp, befann sig i närheten. Strax hade de nedtagit master och segel och fattat beslutet att lugnt invänta morgonen. Då de likväl icke hörde flera skott, blevo: de något oroliga och avsköto efter varandra tvenne musköter; men som vinden låg emot, kunde dessa skott icke tränga till våra öron.
Efter en stund fingo de emellertid en ännu större anledning till glädje, i det de varseblevo de av oss uthängda lanternorna och samtidigt förnummo ljudet av den nu åter påbörjade skjutningen, med vilken vi, såsom jag redan omtalat, fortsatte hela den återstående delen av natten. De grepo nu till årorna och rodde i den riktning, skenet från lantarnorna angav, och deras glädje låter lättare tänka sig än beskrivas, då de vid dagens inbrott funno, att vi märkte dem.
Det är mig sannerligen omöjligt att i ord ens tillnärmelsevis skildra de många sällsamma uttryck, dessa stackars människors översvallande glädje tog sig, då de så plötsligt och oväntat funno sig räddade ur den mest förfärliga belägenhet. Den sinnesrörelse, som alstras av fruktan och bekymmer, är lätt nog att beskriva, ty den tager sig helt få synbara uttryck;
