314
men en sinnesrörelse, framkallad av plötslig och häftig glädje, ger sig luft i tusen de mest besynnerliga åtbörder, miner och utrop. Jag hade nu ett gott tillfälle att iakttaga de olika sätt, varpå olika naturer lägga sin glädje i dagen. Några av de räddade brusto i tårar; andra slogo sig för pannan och för bröstet och sleto sig i håret, som om de varit gripna av förtvivlan; andra åter sprungo fram och tillbaka som besatta; somliga sprungo omkring på däcket, stampande med fötterna och vridande händerna; andra dansade, eller sjöngo, eller skrattade, eller ropade; många voro som förstenade, ur stånd att röra sig eller få fram ett ord; några voro illamående och kräktes; flera raglade som druckna och syntes färdiga att svimma; slutligen fanns där ett fåtal, som gjorde korstecknet och tackade Gud för sin räddning.
Ehuru denna brist på självbehärskning gjorde ett ganska obehagligt intryck, ville jag likväl icke klandra de stackars människorna. Kanske funnos flera ibland dem, som sedermera vid lugnare besinning uppriktigt tackade Gud, för det han så underbart räddat dem. Emellertid var det endast några få, som från början ådagalade en lugn och värdig hållning och icke läto sig överflyglas av sin glädje.
De övrigas vilda, otyglade utbrott av glädje kunde måhända skrivas på deras naturliga temperaments räkning, enär de såsom fransmän tillhörde en nation, vilken framför alla andra är känd för att vara lidelsefull, flyktig och lättrörlig. Jag är icke filosof nog för att nöjaktigt förklara saken, men säkert är, att jag aldrig tillförne i mitt liv sett något med dessa utbrott jämförligt. Min stackars trogne Fredags häftiga rörelse vid åsynen av hans fader var icke på långt när så våldsam; ej heller den sinnesrörelse, som bemäktigade sig den engelske kaptenen och hans båda följeslagare vid det tillfälle, då jag räddade dem från de skurkar, som anstiftat myteri ombord å deras fartyg. Dessa båda fall av sinnesrörelse voro likväl de häftigaste, som hittills kommit inom min erfarenhet.
Jag gjorde vidare den iakttagelse, att dessa olika, av mig nyss omtalade utbrott av våldsam glädje icke visade sig endast hos skilda personer, utan de förekommo i tur och ordning hos en och samma person. Så till dömes kunde en man, som ena ögonblicket satt slö och liksom förstenad, i nästa ögonblick dansa, hoppa och skrika som en galning; därpå kunde han slita sig i håret, eller riva sönder sina kläder och trampa på bitarna likt en sannskyldig dåre; några ögonblick senare funno vi honom simmande i tårar, varefter han blev sjuk och syntes färdig att falla i vanmakt. Så förhöll det sig icke med en eller två endast, utan med största delen av dem, och om ej minnet sviker mig, fann sig skeppsläkaren föranlåten att åderlåta icke mindre än trettio stycken av de — jag må väl säga — rusiga människorna.
Ibland de skeppsbrutna befunno sig tvenne präster, en äldre och en yngre.
