Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/319

Den här sidan har korrekturlästs
315

Märkligt att omtala var den äldre prästen den, som av alla de räddade syntes mest angripen av en vansinnig glädje. Så snart han satt sin fot ombord på vårt fartyg och fann, att han var räddad, föll han, såsom det tycktes, stendöd till däck: icke det minsta tecken till liv kunde spåras hos honom. Vår läkare, vilken i själva verket var den ende av oss alla, som trodde att karlen ännu levde, använde tjänliga medel för att återkalla honom till medvetande. Efter att hava gnidit och knådat hans arm i avsikt att återställa blodomloppet, slog han åder på densamma. I början kom blodet droppvis, men sedan patienten efter tre minuters förlopp öppnat ögonen, började det flyta helt ymnigt. En kvarts timma senare gick mannen uppe, till utseendet fullkomligt lugn; han sade sig vara fullt återställd och prisade verkan av de förträffliga hjärtstyrkande droppar, läkaren givit honom.

Sedan ytterligare en kvarts timma förflutit, fingo vi emellertid höra av annat. Doktorn var just i kajutan sysselsatt med att åderlåta en avsvimmad fransk kvinna, då en person kom springande med underrättelsen, att prästen blivit spritt galen. Förmodligen hade han börjat tänka närmare över sin plötsliga räddning, och detta var mer än han kunde bära: glädjen överväldigade honom. Sannerligen funno vi icke karlen i ett tillstånd, som gjorde honom lika mogen för Bedlam[1], som vem helst av dem, vilka någonsin varit där intagna! Doktorn vågade icke åderlåta honom på nytt, utan gav honom ett lugnande och sömngivande medel, vilket även medförde åsyftad verkan; ty då den stackars prästen följande morgon vaknade, var han åter herre över sig själv och i kroppslig måtto lika frisk och livskraftig som förut.

Den yngre prästen däremot visade hela tiden ett stort herravälde över sig själv och gav de andra ett i sanning vackert föredöme av manligt allvar och självtukt. Genast han kommit ombord på fartyget, kastade han sig ned på sitt ansikte och tackade den Allsmäktige för sin räddning. Jag råkade olyckligtvis störa honom i hans andakt, i det jag, troende honom hava fallit i vanmakt, ville komma till hans hjälp; men han tackade mig lugnt och vänligt för min välmening, upplyste mig om sitt förehavande och bad mig lämna honom i fred några ögonblick.

Det gjorde mig verkligen ont, att jag stört honom, men jag blev nu desto ivrigare att tillse, att ingen annan fick nalkas platsen, där han låg, och avbryta honom. Han kvarlåg i samma ställning vid pass tre minuter eller något längre; därpå reste han sig med lugnt allvar, kom bort till mig och tackade mig under djup rörelse för sin och alla de övrigas räddning, ty näst den Högste — sade han — hade de mig att tacka för sina liv. Jag svarade, att efter vad jag redan funnit vore det obehövligt att uppmana honom att hellre tacka Gud än mig; därför ville jag endast säga, att vi

  1. Dårhuset i London.