28
sinne, var nu mindre modig än jag. Då vi ett par dagar efter skeppsbrottet åter råkades i Yarmouth, där vi bodde i skilda kvarter, såg han mycket nedslagen ut och hade helt och hållet bytt om ton. Då han frågade mig, hur jag mådde, lät hans stämma rörd. Han upplyste sin fader om, vem jag var, och att jag gjort denna sjöresa endast på försök för att sedan göra längre resor. Härvid vände sig kaptenen till mig och sade med allvarlig stämma:
— Unge man, ni borde aldrig mera gå till sjös utan anse denna eder olycka såsom ett tydligt tecken till, att ni ej är ämnad till sjöman.
— Men varför det, min herre, svarade jag, ämnar ni er då icke ut på sjön vidare?
— Det är en annan sak, blev svaret. Det är mitt kall och sålunda min plikt; men ni har gjort denna resa på försök, och himlen har låtit er få en försmak av, vad som väntar er, om ni framhärdar i er avsikt. Kanske denna olycka träffat oss för er skull, liksom händelsen var med Jona på skeppet från Tarsis.
Då han nu önskade få veta något närmare om mig, berättade jag honom en del av min historia; då jag slutat utbrast han häftigt:
— Vad har jag väl gjort, att en sådan olycksfågel skulle komma ombord på mitt fartyg? Inte för en hel förmögenhet ville jag en gång till sätta min fot på samma skuta som dul
Sedan han lugnat sig efter denna överilning, som väl hade sin grund i den förlust han lidit, uppmanade han mig allvarligt att återvända till min fader och icke vidare fresta försynen, som ju tydligen ogillade mina planer.
— Unge man, sade han, var säker på, att vart ni än går eller vad ni gör, skall ni ej möta annat än motgångar och svårigheter, så länge er faders välsignelse ej följer er.
Jag svarade honom helt kort, och vi skildes strax därpå för att aldrig mera träffas. Jag, som ännu hade litet pängar kvar, begav mig landsvägen till London, och så väl där som under vägen dit hade jag många strider med mig själv angående min framtid — huruvida jag skulle resa hem eller ånyo gå till sjöss.
Det är nog möjligt, att jag återvänt till mina föräldrar, om jag ej kommit att tänka på, huru folket i hemorten skulle skratta åt mig, huru jag skulle komma att blygas icke blott inför mina föräldrar utan inför var och en annan. Vad denna sak angår har jag ofta sedermera iakttagit, huru dåraktigt och oförnuftigt människor och särskilt de unga vanligen handla, i det de icke blygas för synden men väl för ångern; de blygas ej för en handling, som med rätta stämplar dem som dårar, men de blygas för att återvända till dygdens väg, varigenom de dock skulle visa sig vara i sann mening förnuftiga.
Ännu en tid fortfor jag att vara oense med mig själv, vad jag skulle taga mig till. En oemotståndlig motvilja mot att resa hem behärskade mig alltjämt,
