318
stämda kosa, fortfarande skulle hålla samma kurs, åtminstone till i närheten av New Foundlandsbankarna, där vi med all sannolikhet skulle möta något fartyg, som kunde taga dem ombord och återföra dem till Kanada, varifrån de kommit.
Jag fann denna deras begäran mycket billig och kände mig böjd att tillmötesgå den. Jag betänkte nämligen, att det icke allenast skulle vara en onödig grymhet mot dessa stackars människor att föra dem ända till Ostindien, utan att det även skulle innebära en stor förlust för oss själva, ja, kanske till och med störa hela planen för vår resa, emedan provianten omöjligen kunde stå bi för oss alla. Under sådana förhållanden vore det ingalunda något kontraktsbrott å vår sida att taga hänsyn till de skeppsbrutnas önskningar; det vore tvärtom en tvingande nödvändighet för oss, förestavad av en oförutsedd händelse, och ingen skulle med något sken av rättvisa kunna förebrå oss vårt handlingssätt. Hade det icke enligt såväl mänsklig som gudomlig lag varit vår plikt att upptaga dessa människor, vilka vi funno drivande omkring på oceanen i tvenne båtar, försatta i den «mest nödställda belägenhet? Och låge det icke i sakens natur, att vi sedan, så väl för deras som vår egen skull, borde sätta dem i land någonstädes, varifrån de kunde återvända hem? Följaktligen beslöt jag att föra dem till New Foundland, om väder och vind det medgåve; i annat fall till Martinique i Västindien.
Det rådde fortfarande en frisk östlig bris, och vädret var tämligen vackert. Men alldenstund vinden en längre tid svängt emellan nordost och sydost, förlorade vi flera tillfällen att sända våra skyddslingar till Frankrike; ty vi mötte flera fartyg, bland andra tvenne fransmän, på väg till Europa, vilkas resa genom det ideliga kryssandet blivit så försenad, att de icke vågade taga några passagerare ombord av fruktan för, att provianten icke skulle stå bi till framkomsten. Vi nödgades därför fortsätta resan.
Efter omkring en veckas förlopp anlände vi till New Foundlands-bankarne. Här lyckades det oss, i korthet omtalat, att träffa på ett barkskepp, vars kapten var villig att taga våra fransmän ombord. De överenskommo med honom, att han först och främst skulle föra dem till närmaste hamn, där de ämnade förse sig med ett tillräckligt förråd av livsmedel, och därefter hem till Frankrike.
Det var dock icke alla fransmännen, som lämnade oss. Vid avskedet anhöll nämligen den förut omtalade unge prästen att få medfölja oss till Ostindien och bliva landsatt på koromandelska kusten, och denna begäran biföll jag så mycket hellre, som jag fann särdeles stort behag i den allvarlige unge mannen. Att jag icke misstagit mig i min uppfattning av honom, skall framdeles visa sig. Dessutom togo fyra av de franska matroserna hyra på vårt fartyg, och vi fingo icke anledning ångra denna tillök-
