ning i vår besättning, ty de visade sig vara mycket dugliga och ordentliga sjömän.
Härefter satte vi kurs på Västindien, styrande i syd-sydostlig riktning under vid pass tjugu dagar utan avbrott, ehuru svag vind eller vindstilla stundom rådde. Härunder träffade vi en dag på ett nytt föremål för vår hjälpsamhet och människokärlek, nämligen ett fartyg, som var nästan lika illa ute som det förra.
Den 19 mars 1694 befunno vi oss på tjugusju grader fem minuter nordlig bredd, då vi plötsligt långt borta vid horisonten upptäckte ett segel. Vi funno snart, att det tillhörde ett stort skepp, som styrde rakt på oss. Vi visste i början icke, vad vi skulle tro härom, men då fartyget kommit närmare, upptäckte vi, att det förlorat stormärsstången, fockmasten och bogsprötet. Strax därefter avfyrade det ett kanonskott såsom nödsignal. Vädret var ganska vackert, en frisk vind blåste, och snart hade vi kommit fartyget så nära, att vi kunde ropa an det och fråga, vad som hänt.
Vi fingo nu veta, att fartyget var från Bristol, att det kom från Barbados, men att det några dagar innan det var segelfärdigt av en förfärlig orkan lösslitits från Barbados’ redd, där det låg förtöjt, och drivit ut till havs, under det att både kaptenen och förste styrmannen voro i land. Den stackars besättningen hade således icke allenast haft att kämpa mot elementens raseri utan även genom bristen på befäl varit försänkt i ett tillstånd av villrådighet och modlöshet. De hade redan nio veckor drivit omkring på havet, och sedan orkanen väl var över, hade de hemsökts av ännu en fruktansvärd storm, i vilken fartygets master gått förlorade. Samtidigt hade de mist all kännedom om, var de befunno sig; de visste endast, att den senare stormen drivit dem i västlig riktning. Till följd härav hade de hoppats uppnå Bahama-öarna, men så hade vinden slagit om och drivit dem åt sydost. I saknad av nästan alla segel hade de icke kunnat motstå vinden utan sökt länsa undan för densamma, i hopp att slutligen nå Kanarieöarna.
Men utom alla de vedermödor, som vind och vågor tillskyndat dem, hade de på senare tiden börjat lida brist på livsmedel, så att de vid mötet med oss voro hart när ihjälhungrade. Sedan elva dagar tillbaka hade de varit helt och hållet utan kött och bröd, det enda som återstod av fartygets proviant var något mjöl och socker; en del kanderade frukter, som i början funnits, hade de till sista bit förtärt. Av vattenförrådet fanns däremot ännu lyckligtvis något kvar, varjämte de hade sju fat rom orörda.
Ombord å fartyget befunno sig som passagerare en yngling, hans moder och deras tjänsteflicka, vilka till sin olycka gått ombord aftonen innan orkanen utbröt, i tanke att fartyget redan vore segelfärdigt. Dessa stackars människor, som icke hade något kvar av sin egen matsäck, befunno sig i
