Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/328

Den här sidan har korrekturlästs

324

lyckades honom; men det var likväl för sent — hon dog på aftonen samma dag.

Ynglingen, vars liv blivit bevarat genom den kärleksfulla moderns uppoffring, var icke fullt så illa däran; men i alla händelser var han ganska svårt medtagen. Han befanns hava en bit av en gammal handske i munnen; det övriga av handsken hade han förtärt. Men som han var ung och stark, kvicknade han snart vid, sedan styrmannen givit honom in av den omnämnda soppan. En stund efteråt, då han fick ytterligare två eller tre matskedar därav, blev han emellertid illamående och anfölls av starka kräkningar.

Nu var turen kommen till den stackars flickan, som låg på golvet bredvid sin matmoder, i högsta grad medtagen och liksom kämpande med döden. Hennes drag voro förvridna; med den ena handen hade hon gripit ett så hårt tag kring ena stolbenet; att vi endast med möda kunde lossa den. Den andra armen låg över ansiktet, och båda fötterna voro krampaktigt prässade mot tvärslån på kajutans bord. Korteligen, det såg ut, som om hon låge i dödsryckningarna, men hon var dock ännu vid liv.

Den arma varelsen var icke allenast ytterligt utsvulten och gripen av skräck vid tanken på den nära förestående döden, utan även djupt förkrossad över det öde, som drabbat hennes matmor, vilken hon innerligt älskade och vilkens kval hon under flera dagar nödgats bevittna utan att kunna bringa någon hjälp.

Vi visste knappast, vad vi skulle göra med denna stackars flicka, och vår doktor, som eljest var en mycket kunskapsrik och erfaren läkare, stod i detta fall helt rådvill, ty fastän han med uppbjudande av hela sin förmåga lyckats återkalla flickan till liv och krafter, befann hon sig en längre tid bortåt i ett tillstånd av förvirring, som gränsade till förryckthet.

Det faller av sig själv, att sammanträffanden ute på öppna havet ej äro att likna vid besök på landbacken, vilka stundom kunna utsträckas till en vecka eller fjorton dagar. Vad vi i härvarande fall hade att göra var, att så vitt i vår förmåga stod bispringa de nödställda sjömännen, men ej att kvarstanna hos dem. De voro visserligen angelägna att för några dagars tid hålla samma kurs som vi; men för att icke hinna före ett fartyg, som saknade master, skulle vi nödgats inskränka våra segel alltför mycket, eller rättare icke föra några segel alls. På grund av kaptenens enträgna böner bevektes vi emellertid att vara honom behjälpliga med uppsättandet av nödiga master, varför vi, så att säga, kommo att stanna hos honom vid pass tre eller fyra dagar. Men sedan detta var gjort, lämnade vi honom, efter att likväl först hava givit honom fem fat kött, ett fat fläsk, två fat skeppsskorpor samt ärter, mjöl och annat, som vi kunde undvara. Till ersättning härför erhöllo vi trenne fat socker, en del rom samt några guldmynt. Vid