tyst och orörlig. Slutligen märkte jag, att ymniga tårar sköljde hans kinder.
— Vad i all världen går det åt dig, min käre Fredag? frågade jag. Är du ledsen för, att du skall återse din far?
— Nej, nej, genmälte han, skakande på huvudet, aldrig se honom mera; nej, aldrig mera se honom igen.
— Varför det, Fredag? sporde jag nu. Huru kan du veta det?
— O, nej; o, nej, svarade den trogna själen, han längesedan dö, länge sedan; han mycket gammal man.
— Åh, min gode Fredag, invände jag, det kan du inte vara så säker på. Men tror du då, att vi ska’ träffa någon annan?
Den gamle gossen tycktes hava bättre ögon än jag, ty fastän vi befunno oss vid pass tre kilometer från stället, pekade han dock på bärget just ovanför min gamla borg och utropade:
— Mig se, mig se, ja, ja — mig se många man där, och där, och där!
Jag ansträngde mina ögon till det yttersta, men kunde ej upptäcka någon levande varelse. Jag grep till kikaren, men med lika liten framgång. Detta måste dock hava berott därpå, att jag spejade åt orätt håll, ty Fredag hade fullkomligt rätt i sitt påstående, efter vad jag följande dagen erfor på därom särskild gjord förfrågan. Fem eller sex karlar hade nämligen stått på det ställe, han angav, och nyfiket betraktat fartyget, undrande vad dess ankomst till ön skulle betyda.
Då Fredag med bestämdhet vidhöll, att han såg människor på ön, lät jag hissa den engelska flaggan och avfyra trenne kanonskott för att till-
