334
arta sig ganska väl. Spanjoren var den lilla koloniens styresman, och som han var väl förtrogen med mitt sätt att arbeta, ledde han med biträde av Fredags far alla göromålen. Men snart gjorde engelsmännen intet annat än strövade omkring på ön från morgon till kväll, skjutande papegojor och fångande sköldpaddor, och då de kommo hem på aftnarna, hade spanjorerna tillrett deras måltid.
Spanjorerna skulle hava varit belåtna med detta sakernas tillstånd, blott de andra låtit dem vara i fred, vilket dock engelsmännen i längden funno alltför enformigt. Liksom hunden på hötappen, ville de icke själva äta, men unnade heller ingen annan att äta. Tvistigheterna rörde sig i början kring sådana lapprisaker, att de icke äro värda att omnämnas, men slutligen bröto misshälligheterna ut i öppen fiendskap. Kriget fördes med den otroligaste råhet av dessa fräcka skurkar — utan minsta anledning, utan ringaste förnuft eller hänsyn. Spanjorerna själva, den förfördelade parten, voro visserligen de, som omtalade förhållandet för mig, men jag betvivlade icke deras ord, och då jag fick tillfälle förhöra de anklagade, kunde de icke invända något emot vad som lades dem till last.
Innan jag fortsätter vidare med denna del av min berättelse, måste jag gå tillbaka till den föregående och tillägga något, som jag då glömde att omtala. Då vi vid min avresa från ön just voro färdiga att lätta ankar och tillsätta segel, uppstod ett gräl ombord, vilket jag vid ett tillfälle fruktade skulle utbryta i ett nytt myteri. Lugnet blev icke återställt förrän kaptenen, biträdd av oss alla, beslutsamt kastat sig emellan de stridande och med våld skingrat dem, varefter han lät fängsla de två mest oregerliga sällarna och slå dem i järn. Alldenstund just dessa tagit verksam del i myteriet och låtit undfalla sig några hotfulla yttranden, förklarade nu kaptenen, att han måste hålla dem fängslade under hela resan och vid framkomsten till England låta rättvisan hava sin gång, så att dei galgen finge den välförtjänta lönen för sitt myteri och sitt försök att bemäktiga sig fartyget.
Ehuru detta endast var ett skrämskott av kaptenen, tjänade det emellertid till att uppröra sinnena ombord, och några av besättningen intalade de övriga, att kaptenen sökte föra dem bakom ljuset med vackra ord, endast för att vid ankomsten till första engelska hamn låta kasta dem alla i fängelse och få dem dömda till döden. Styrmannen fick kännedom om saken och anmälde förhållandet för oss, varefter beslöts, att jag, som fortfarande gick och gällde som en mäktig man ibland dem, skulle i sällskap med styrmannen gå ned till dem och ställa dem tillfreds med den försäkran, att allt det framfarna skulle vara förlåtet, därest de uppförde sig väl under den återstående delen av resan. Så skedde även, och sedan jag bekräftat löftet med mitt hedersord, syntes de belåtna och blevo så i ännu högre grad, då jag lät frigiva de båda fängslade matroserna.
