340
rättat ärende återkommo till sitt nu skövlade hem, hade de tre banditerna redan lämnat det och inträffat vid sin egen och spanjorernas gemensamma bostad. Fulla av övermod i känslan av sin lyckade bedrift, omtalade de detsamma i hånfulla och skrytsamma ordalag för spanjorerna. Will Atkins dristade sig till och med att träda fram till en av spanjorerna, och — liksom hade de varit ett par lekande gossar — rycka av honom hatten, vilken han med kraft slungade i spanjorens ansikte under yttrandet:
— Och du, senor Jack Spanjor, ska' komma på samma kalas, om du inte sätter ner trynet en smula!
Spanjoren som var en fridsam och belevad man, men på samma gång modig och stark, fixerade skarpt sin angripare; gick därpå obeväpnad som han var, lugnt fram till den oförskämde sällen och sträckte honom till marken med ett kraftigt slag av sin knutna hand, liksom en oxe fälles med ett yxslag i pannan. Ögonblickligen avlossade en av de andra skurkarne sin pistol mot spanjoren, som lindrigt sårades i ena örat, så att ymnigt med blod flöt. Det starka blodflödet kom spanjoren att tro sig mera sårad än han verkligen var, vilket åter hade till följd, att han förlorade sitt hittills ådagalagda lugn och beslöt att driva saken till sin spets. Han skyndade sig därför att bemäktiga sig den fallnes bössa och stod just i begrepp att nedskjuta den siste angriparen, då i detsamma flera spanjorer trädde ut ur grottan och lyckades förmå honom att avstå från sin föresats. I stället tillfångatogos banditerna och avväpnades.
Då dessa nu sågo sig berövade alla vapen och funno, att de gjort samtliga spanjorerna till sina fiender, lika väl som sina egna landsmän, blevo de betydligt avkylda och funno för gott att i hövliga ordalag anhålla om vapnens återfående. Men spanjorerna förklarade sig icke kunna villfara deras begäran, enär de förbrutit sig mot sina egna landsmän och dessutom hotat att göra dem — spanjorerna — till sina slavar.
— Men därest I viljen lova — utlät sig den spanjor, vars liv jag räddat — att bliva nyttiga och fridsamma människor och icke fara fram som vilddjur, så skola vi fortfarande liksom hittills bistå er med råd och dåd men alldenstund I utan minsta orsak öppnat fejd med edra landsmän och trakten efter deras liv, anse vi oss icke böra återgiva er edra hittills innehavda vapen, vilka I på ett så grymt och onaturligt sätt missbrukat.
Detta tal föll icke skurkarne i smaken; utan rasande likt galningar avlägsnade de sig under de förfärligaste hotelser: de skulle nog veta att hämnas, änskönt man frånstulit dem deras skjutvapen! Härtill genmälte spanjorerna, att de å sin sida nog skulle veta att skydda sig och sin egendom, och — tillade den först talande — därest I understån er att tillfoga våra planteringar eller hjordar den minsta skada, skola vi anse er fågelfria och utan misskund nedskjuta er likt andra skadedjur, varhelst vi träffa er, och om I levande fal-
