med sig ut, då han åter gick till sjöss. Det skulle väl då förr eller senare bliva hans öde att tagas till fånga av något spanskt eller portugisiskt örlogsfartyg, och då återfinge jag min frihet. Men detta mitt hopp blev snart gäckat, ty när han åter seglade ut, lämnade han mig hemma att se efter hans trädgård och göra de vanliga slavsysslorna i huset, och efter sin återkomst befallde han mig att ligga ombord på fartyget för att vakta det.
Numera tänkte jag på ingenting annat än flykt och huru denna bäst skulle verkställas; men hur jag än funderade, kunde jag ej finna någon utväg. Jag hade ju ingen, som kunde hjälpa mig, ingen olyckskamrat, och själv var jag den ende engelsmannen på platsen. Sålunda gingo två år, under vilken tid jag alltjämt välvde rymningsplaner i mitt huvud, utan att dock få något tillfälle att genomföra dem.
Men efter dessa två års förlopp inträffade en egendomlig händelse, som på nytt hos mig uppväckte den gamla tanken att göra ett försök till befrielse. Min herre, som då legat hemma längre än vanligt till följd av, såsom jag fick höra, brist på pängar till fartygets utrustning, hade för vana att en eller två gånger i veckan, ibland oftare om vädret var vackert, taga skeppsbåten och fara ut på redden för att fiska. Han lät då alltid mig och en morisk yngling följa med för att ro. Som jag var en skicklig metare hände det ock ibland, att han skickade mig ut tillsamman med en mor, som var hans släkting, samt den ovannämnde ynglingen — »morisken», såsom han kallades — för att skaffa honom fisk.
En gång medföljde jag min herre på en dylik fisketur en lugn morgon, då plötsligt en så tät dimma uppstod, att vi förlorade stranden ur sikte, fastän vi
