346
skyldiga till en obetänksamhet, vars följder blevo ödesdigra för den lilla koloniens lugn under en längre tid.
Det faller av sig själv att guvernören och hans följeslagare skyndsamt återvände hem, uppväckte de andra och underrättade dem om den överhängande faran. De blevo alla mycket oroliga, men det var omöjligt att få dem att stanna inomhus — de måste ut och se, huru saken förhöll sig.
Så länge det var mörkt, voro de visserligen skyddade för upptäckt och hade lägligt tillfälle att iakttaga vildarna vid ljuset från de tre eldar, som blivit uppgjorda på stranden på något avstånd från varandra. De kunde dock icke se, vad indianerna hade för händer, och icke visste de, vad de själva skulle taga sig före. Först och främst voro fienderna för många; för det andra voro de icke samlade på ett ställe, utan hade delat sig i skilda grupper på olika ställen av stranden.
Vid denna syn blevo spanjorerna icke så litet bestörta, och då de fingo se vildarna ströva omkring överallt på stranden, betvivlade de icke, att någon av dem förr eller senare skulle upptäcka den lilla kolonien eller åtminstone träffa på någon plats, där kolonisterna lämnat spår efter sig. De fruktade även i hög grad för sina gethjordar, vilkas förlust skulle vållat dem stora näringsbekymmer. Deras första omsorg blev därföre att innan dagens inbrott driva djuren till en säker plats, för vilket ändamål trenne män, två spanjorer och en engelsman, beordrades att föra getterna till den stora dalen, där grottan var belägen; ja, att i nödfall dölja djuren i själva grottan.
Hade blott vildarna befunnit sig allesamman på ett ställe och på något avstånd från sina kanoter, skulle spanjorerna icke dragit i betänkande att våga ett anfall, även om fienden varit hundra man stark; men detta lät sig nu icke göra, enär de voro söndrade i grupper på till och med tre kilometers avstånd från varandra. De tillhörde även, såsom sedermera visade sig, tvenne olika nationer.
Efter många och långa överläggningar beslöto spanjorerna äntligen att, medan det ännu var mörkt utsända den gamle vilden, Fredags far, såsom spejare för att så vitt möjligt söka utforska vildarnes avsikter och orsaken som fört dem till ön. Den gamle mannen gick beredvilligt in härpå, och klädande av sig fullkomligt naken, såsom de flesta av vildarna voro, begav han sig i väg. Efter en eller annan timmes bortvaro kom han tillbaka och berättade, att han utan att bliva upptäckt gått in mitt ibland dem; att de tillhörde tvenne särskilda nationer, som lågo i krig med varandra och nyligen utkämpat en stor drabbning inom sina egna landamären; att båda partierna tagit flere fångar i striden, och att de nu av en ren händelse begivit sig till samma ö för att uppäta sina fångar och tillställa lustbarheter. Detta å ömse sidor oväntade sammanträffande hade emellertid förstört den glädje, de väntat sig, och de voro nu så uppbragta på varandra, att han trodde de skulle
