ånyo sammandrabba, så fort dagen inbröt. Däremot hade han icke kunnat märka, att de hyste den minsta misstanke om, att på ön funnos andra människor än de själva.
Knappt hade gubben hunnit sluta sin berättelse, innan ett fruktansvärt oväsen från vildarna bekräftade hans förmodan och gav till känna, att de båda partierna stött tillsammans i blodig fejd.
Fredags far gjorde allt, vad i hans förmåga stod, för att övertyga vårt folk om nödvändigheten och klokheten av att hålla sig stilla och icke visa sig. Han sade dem, att detta var allt, vad de för sin säkerhet hade att iakttaga; ty de flesta av vildarna kommo att falla för varandras hand, varefter de överlevande skulle begiva sig hem igen. Detta var ett förståndigt tal, som likväl endast träffade döva öron; i synnerhet voro engelsmännen så nyfikna att åse kampen, att de, föraktande den gamles råd och klokhetens bud, läto alla betänkligheter fara och skyndade att uppsöka en plats, där de som åskådare kunde följa stridens gång. Dock iakttogo de så pass mycken försiktighet, att de sökte dölja sig bakom träden i skogsbrynet, där de trodde sig vara säkra för upptäckt. Icke desto mindre hade vildarna varseblivit dem, vilket i det följande kommer att visa sig.
Striden var ytterst het, och enligt engelsmännens utsago ådagalade några av indianerna ett beundransvärt mod, sinnesnärvaro och skicklighet uti densamma. Den fortgick under två timmars tid, innan man kunde säga, åt vilket håll segern lutade. Men därefter visade det sig, att den avdelning som var närmast kolonien, var den svagaste, och snart flydde några män ur densamma. Vid åsynen härav blev engelsmännen högeligen förskräckta, ty de fruktade, att någon av de flyende skulle taga vägen till skogen och oförmodat upptäcka dem, innan de hunno gömma sig. Och då förföljarne satte efter flyktingarne, skulle givetvis även de bliva dem varse.
Därföre begåvo sig våra engelsmän skyndsamt tillbaka till spanjorerna och berättade för dem, vilken vändning striden tagit. De beslöto nu att beväpnade draga sig tillbaka inom förskansningarna och där avvakta sakens vidare utveckling. För den händelse några av vildarna visade sig utanför förskansningen, beslöt man att göra ett utfall och döda dem, för att, så vitt möjligt vore, förebygga, att någon kunde återvända till huvudstyrkan och förtälja sin upptäckt. Order gavs även, att utfallet skulle ske med svärd i hand eller med muskötkolvarne, ty intet skott finge lossas, emedan det därav uppkommande bullret kunde omintetgöra hela planen.
Det gick som man väntat. Tre av de flyende summo över den lilla viken och löpte för livet rakt in i lunden, som utbredde sig framför kolonien. Den av spanjorerna utställda posten varskodde dem om förhållandet, men tillade, till deras stora glädje, att ingen av de segrande förföljde flyktingarna eller ens visste, vart de tagit vägen. Till följd härav befallde den spanske
