Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/353

Den här sidan har korrekturlästs
349

tagit tre fångar, och som dessa voro unga och kraftfulla karlar, gjordes de till slavar och lärdes att utföra allehanda arbeten. Och såsom slavar fyllde de visserligen sin plats till allmän belåtenhet, men ingen bekymrade sig om dem i övrigt — ingen fanns, som ville göra sig samma möda med dem, som jag en gång gjort mig med Fredag, d. v. s. meddela dem undervisning i nyttiga kunskaper eller öppna deras sinnen för religionens sanningar. Med ett ord, man gav dem tillräckligt med föda och kanske mer än tillräckligt med arbete, men att odla deras själar och att med lämplig behandling söka förmildra deras råa seder brydde man sig ej om. Denna underlåtenhet straffade sig helt naturligt själv, ty spanjorerna kunde aldrig lita på sina slavar, så som jag litat på Fredag, vilken var mig lika tillgiven och trogen som en av mina egna lemmar.

Men låt oss återvända till berättelsen om kolonien. Då nu alla dess medlemmar, efter vad jag nyss omtalat, under inflytande av gemensam fara blivit goda vänner, började de rådgöra sinsemellan om koloniens yttre förhållanden och huru de bäst skulle trygga dess säkerhet för framtiden. Härvid dryftades först och främst ett förslag, huruvida de icke voro lämpliga att förlägga kolonien till något annat ställe på ön, vilket vore mindre hemsökt av vildarne än det nuvarande. Vad som i synnerhet talade för ett sådant steg vore den omständigheten, att ökad trygghet därigenom skulle komma att beredas den för koloniens bestånd så ytterst viktiga getaveln, liksom ock det icke mindre viktiga åkerbruket.

Det oaktat stannade man efter livligt meningsutbyte för beslutet att icke flytta, emedan man hoppades, att en gång förr eller senare få höra av sin guvernör igen, varmed de syftade på mig. Och skulle nu så hända, att jag utsände något till dem, vore det intet tvivel underkastat, att ju icke fartyget enligt mina order komme att landa just på denna sida av ön, och när så mina utskickade funno platsen öde, skulle han säkerligen antaga, att vildarne mördat alla kolonisterna, vilka sålunda skulle gå miste om den tillärnade undsättningen.

Däremot beslöts, att en del av getterna skulle flyttas till dalen, där min grotta låg, ävensom att nya åkerfält där skulle anläggas. Trakten var synnerligen lämplig i båda dessa avseenden, ty där fanns ett ypperligt bete och jordmånen var god. Med en dylik anordning ansåg man sig hava tillräckligt skyddat koloniens huvudnäringar, ty om den ena anläggningen eller gethjorden bleve förstörd, hade man alltid den andra kvar. De iakttogo även till sin lycka den försiktigheten att icke låta de tre vildar, som de tillfångatagit, få någon kännedom om dessa åtgärder — varken om anläggningen i dalen eller om den därstädes befintliga hjorden, och allra minst om grottan, på vilken de räknade såsom en säker tillflyktsort i nödens stund. Dit hade de även fört de båda krutfjärdingar, vilka jag vid min avresa givit dem.

De beslöto således att icke flytta från sin nuvarande bostad; men allden-