350
stund de funnit sin säkerhet helt och hållet bero därpå, att de höllo sig väl dolda, överenskommo de att ytterligare fullkomna och utvidga de försvarsverk, vilka jag en gång med så mycken omsorg anlagt framför min borg. Till den ändan planterade de träd över hela den öppna platsen mellan lunden och den lilla viken, där jag en gång landade med mina flottar; ja t. o. m. den gyttjiga strandbädden, som vid flodtiden stod under vatten, täcktes med en skog av träd, som gingo ända ned till vattenbrynet och försvårade om ej omöjliggjorde varje landstigning. Själva planteringsarbetet utförde de på samma sätt som jag, men togo endast mycket högre och grövre störar eller sticklingar än jag och satte dem så tätt intill varandra, att de efter tre till fyra års växande bildade en hart när ogenomtränglig snårskog. Träden i den lund, jag planterat, voro nu över en halv meter i omkrets, och emellan dem planterade kolonisterna en sådan myckenhet telningar, att hela lunden i själva verket bildade en enda väldig palissad, mätande vid pass 400 meter i genomskärning och så tät, att ingen kunnat bana sig väg genom den utan steg för steg med yxan i hand.
Detta var dock icke allt, ty de utsträckte sina planteringar på ömse sidor om borgen och intill foten av bärget, så att de slutligen icke hade någon annan utgång från sin bostad än den förut omtalade uppför klippan till bärgets topp. Härvid måste de anlita stegen i de två vanliga avsatserna, och då denne var intagen, kunde för visso ingen annan än en varelse med vingar överraska dem i deras så väl befästa borg.
Alla dessa anordningar för koloniens skyddande mot yttre fiender voro väl uttänkta och genomförda, och de voro även — såsom läsaren av berättelsens fortgång skall finna — av behovet påkallade. Härigenom styrkes jag ännu mera i min övertygelse, att försynen ofta ger människan hemlighetsfulla vinkar och antydningar, huru hon bäst skall skydda sig mot en kommande fara, om vars beskaffenhet eller utsträckning hon likväl icke har något begrepp. Och om vi alltid följde dessa vinkar, är jag förvissad om, att vi skulle undgå många olyckor och svårigheter, vilka vi nu äro underkastade just till följd av vår egen försumlighet.
Men återvändom till kolonien! Under tvenne års tid framlevde nu dess medlemmar sina dagar i fullkomligt lugn, utan att störas av något besök av vildarna. Endast en gång inträffade något, som till en början såg ganska hotande ut och fyllde de stackars kolonisternas sinnen med skräck. Tidigt en morgon hade nämligen några av spanjorerna begivit sig till öns västra kust, dit jag aldrig vågat mig av fruktan för upptäckt. Plötsligt fängslades deras blickar av en överraskande, men allt annat än angenäm syn: över tjugo kannoter, fulla av indianer, nalkades nämligen ön!
Våra förskräckta spanjorer skyndade hem, så fort benen kunde bära dem och omtalade för sina kamrater vad de sett. Kolonisterna höllo sig inne
