Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/359

Den här sidan har korrekturlästs
355

blickar. Av spanjorerna fingo våra tre kolonister torkade getskinn till bäddar och täcken; de fingo även yxor och andra behövliga verktyg mot hedersord, att de icke skulle missbruka dem till givarnas skada. Till utsäde gåvo spanjorerna dem ärter, korn och ris — kortligen, de erhöllo allt, vad de behövde utom vapen och ammunition.

Omkring sex månader levde de lugnt på denna avskilda plats och hade inbärgat sin första skörd, vilken dock var helt obetydlig, emedan de odlat och besått ett så litet jordstycke. Man kunde dock ej fordra för mycket av dem, enär de voro nybörjande kolonister och således hade en stor mängd arbeten för sig. När de skulle göra plankor, lerkärl och dylikt, stodo de sig slätt och misslyckades totalt. Under den rägniga årstiden kunde de, i brist på en grotta, ej hålla sin spannmål torr, så att den var i stor fara att förstöras av väta. Detta förödmjukade dem ända därhän, att de gingo till spanjorerna och bådo om hjälp, vilken mycket beredvilligt lämnades dem. På fyra dagars tid urhålkade de med spanjorernas tillhjälp i bärgets fasta sida en så pass stor håla, att de där kunde skydda sin spannmål och andra saker för rägnet. Jämfört med mitt var dock detta förrådsrum mycket tarvligt, i synnerhet sedan de förra av spanjorerna betydligt utvidgats och försetts med flera avdelningar.

Ungefär tre fjärdedels år efter denna skilsmässa hittade de tre vildhjärnorna på ett nytt upptåg, vilket, i samband med alla de skurkstreck de förut begått, bragte olycka nog över dem själva och så när hade orsakat hela koloniens undergång. Det tycktes som om skurkarna tröttnat på det mödosamma liv de förde, vilket icke gav dem något hopp om andra förhållanden med frihet för dem att följa sin håg för lättja och sysslolöshet. Alltnog, de fingo det infallet att göra en resa till fastlandet, varifrån vildarne plägade komma, och försöka, om de icke kunde bemäktiga sig några av dem och återföra dem till ön såsom fångar. Dessa stackare skulle sedan bliva deras slavar och sålunda förhjälpa dem till ett lättjefullt liv.

Förslaget var i sig själv icke så orimligt, blott de icke drivit saken längre, men de företogo sig intet, och planerade intet, som ej antingen gick ut på ont eller hade ont till följd. Min tanke är, att himmelens förbannelse vilade över dem, såsom ett rättvist straff för — ja, en nödvändig följd av alla deras brott.

Men jag återgår till min berättelse. De tre sällarna infunno sig en morgon vid kolonien och anhöllo i särdeles ödmjuka ordalag om tillåtelse att få tala med spanjorerna. Dessa, tillmötesgående som alltid, förklarade sig beredda att mottaga dem och lyssna, till, vad de hade att säga. Sedan de blivit införda, tog en av dem till orda och yttrade sig på ungefär följande sätt:

— Vi äro alldeles uttröttade av det liv, vi på sista tiden fört. Vi hava icke förmåga och erfarenhet nog för att kunna uträtta alla de arbeten, som äro nödvändiga för vårt uppehälle, och som vi sakna all hjälp, måste vi förr eller