32
icke befunno oss mer än två kilometer därifrån. Vi rodde på måfå hela dagen och följande natten, och när nästa morgon inbröt, funno vi att vi rott ut till sjöss i stället för åt land och att vi voro åtminstone åtta kilometer från stranden. Det lyckades oss dock att komma välbehållna hem, fastän med mycket arbete och icke utan fara, ty det hade börjat blåsa friskt på morgonen. I synnerhet voro vi alla mycket hungriga.
Varnad av denna händelse beslöt min herre att för framtiden vara försiktigare och icke begiva sig ut på fiske utan kompass och litet proviant. Av samma anledning lät han ock inreda storbåten, som tillhört vårt engelska fartyg, för sina kommande fisketurer. Timmermannen beordrades att i mitten av densamma uppföra en liten salong eller kajuta, bakom vilken rorgängaren skulle ha sin plats; i fören lämnades också rum för en eller två man att sköta seglen. Båten förde s. k. galérsegel. Den nätta, trevliga kajutan var försedd med ett matbord, några små skåp till förvarande av sådana dryckesvaror, som kaptenen brukade förtära, samt särskilt bröd, ris och kaffe; vidare liggplatser för kaptenen själv och tvenne slavar.
Vi voro ofta ute på fiske med denna båt, och som jag var den skickligaste metaren, fick jag alltid följa med. En gång hade kaptenen beslutat en utfärd tillsammans med två eller tre förnämare morer, och till följd därav lät han proviantera båten rikligare än vanligt. Dessutom tillsade han mig att göra i ordning tre bössor med krut och kulor, ty de ämnade även anställa jakt på fågel.
Jag fullgjorde kaptenens befallningar och väntade påföljande morgon på honom och hans gäster. Efter en stund kom också min herre, men ensam. Han sade mig att hans gäster fått förhinder, så att lustfärden måste uppskjutas. I stället befallde han mig att tillsammans med mina vanliga följeslagare fara ut och fiska, emedan hans vänner skulle äta kvällsvard hos honom. Så snart vi fått tillräckligt till en måltid skulle vi genast återvända.
Nu kommo med ens mina gamla tankar på flykt tillbaka, ty nu erbjöd sig ett gott tillfälle därtill. Sedan min herre återvänt hem började jag göra mig redo, men icke till en fisketur utan till en lång resa, fastän jag icke just tänkte på, vart jag skulle begiva mig. Blott jag komme från detta ställe, var det mig likgiltigt vart det bar.
Att börja med bad jag moren skaffa litet livsmedel för vår räkning, emedan, såsom jag föregav — vi icke borde röra de för gästerna avsedda förråden. Han medgav detta och bar ner i båten en stor korg med skeppsskorpor och tre krukor friskt vatten. Jag visste var min herres buteljkorgar stodo — han hade tydligen tagit dem från något rövat engelskt fartyg — och jag bar dem till båten, medan moren var i land, för att det skulle synas som om de stått där förut för vår husbondes räkning. Jag bar också ned ett stort stycke vax av 25 kilograms vikt, en bunt segelgarn, en yxa, en såg och en
