356
senare svälta ihjäl. Därför vilja vi bedja er om tillåtelse att få taga en av de kanoter, i vilka ni kommo hit till ön, för att i den begiva oss över till fastlandet och där söka vår lycka. Vilja ni också ge oss vapen och ammunition, så att vi kunna försvara oss, så äro ni oss sedan kvitt och slippa vidare dra försorg om oss.
Spanjorerna blevo visserligen helt glada över utsikten att bli av med de vildsinta krabaterna, men de föreställde dem dock, ädelmodigt nog, att de gingo en säker undergång till mötes; berättade dem om alla de vedervärdigheter, de själva måst uthärda under sin vistelse bland vildarna, och sade sig slutligen vara övertygade om, att de — engelsmännen — antingen skulle komma att förgås av hunger eller ock bliva mördade, varför de borde betänka sig två gånger, innan de företogo en så äventyrlig färd.
Härtill genmälte karlarne övermodigt, att de lika fullt skulle svälta ihjäl, om de stannade kvar på ön, ty de varken kunde eller ville arbeta. Och om de blevo mördade, så bleve det sedan slut på eländet. Korteligen, de yrkade enträget på att få sin vilja fram, och därest de icke fingo några vapen, skulle de i alla fall ge sig av.
Spanjorerna svarade dem med största vänlighet, att om deras beslut var så oryggligt, skulle de ingalunda behöva lämna ön obeväpnade, ur stånd att försvara sig mot säkerligen mötande faror.
— Visserligen hava vi svårt, utlät sig guvernören, att undvara några skjutvapen, av vilka vi icke hava många nog ens för vårt eget behov; men icke desto mindre vilja vi åt er avstå tvenne musköter och en pistol. Om I därtill fån en sabel och tre yxor, en åt er vardera, hoppas vi, att I skolen vara belåtna och anse er tillräckligt väl beväpnade.
Engelsmännen förklarade sig nöjda härmed, och sedan de erhållit bröd för en månad och getkött för så lång tid, som det kunde hålla sig friskt, samt en stor korg med russin, en kruka vatten och en levande killing, gåvo de sig djärvt åstad i sin kanot, med en resa på över sextio kilometer framför sig.
Deras båt var emellertid så stor, att den gott kunde föra femton eller tjugo man, varför den var svårhanterlig nog för de tre latmaskarna. De löpte dock ut med ebben och hade god vind, vadan det gick friskt undan. Som mast tjänstgjorde en lång stör och såsom segel fyra stora, torkade, hopsydda getskinn. Spanjorerna, som vid avresan samlats på stranden, tillropade de avseglande sitt »bon veyajo!» (lycklig resa), med den fasta övertygelsen, att de aldrig mera skulle återse dem.
Spanjorerna brukade därefter ofta säga sinsemellan och till de två hyggliga engelsmännen, huru lyckliga de nu kände sig, huru lungt och angenämt deras dagar förflöto, sedan de tre orostiftarne lämnat kolonien. Att de någonsin skulle komma igen var något, som de minst av allt väntade.
Men annorlunda hade ödet bestämt. På tjugotredje dagen efter de tre
