Innan jag går vidare i min berättelse, vill jag här inflika en anmärkning, som väl försvarar sin plats. Jag vet ej vad försynens visa avsikt kan vara med vissa egendomliga skickelser, vilka skenbart stå i strid med en förnuftig och rättvis världsordning. Så t. ex. inträffade här vad som ofta nog plär ske i världen, nämligen att de bästa männen fingo de sämsta hustrurna. De tre skurkarna däremot, som knappast voro värda ett rep att hängas i; som icke dugde till något gott och uträttade intet av nytta, varken för egen eller andras räkning, hade duktiga, arbetsamma, husliga och förståndiga hustrur. De båda första voro visserligen i och för sig inga dåliga hustrur, ty alla fem voro villiga, undergivna och fogliga, mera som tjänare än hustrur; men de förra voro betydligt underlägsna de senare och förstodo ej att hålla samma ordning och snygghet i hemmet som de.
Jag måste även göra en annan anmärkning, å ena sidan till heder för idoghet och omtanke, å andra sidan till skam för lättja och försumlighet. Då jag anlände till ön och tog de särskilda koloniernas anläggningar och framsteg i betraktande, samt jämförde dem sinsemellan, fann jag snart, att de två engelsmännen hunnit så långt före sina tre landsmän, att någon jämförelse i själva verket icke kunde komma i fråga. De hade visserligen å båda sidor så mycken åker som behövdes för att förse dem med en tillräcklig mängd spannmål för varje år; men olikheten i jordbrukets skötsel, i sättet att plantera hägnaderna, ja, i allting annat var lätt att se vid första ögonkastet.
De båda männen hade planterat otaliga unga träd omkring sina hyddor, så att dessa lågo dolda som i en skog, och fastän deras anläggningar tvenne gånger förstörts — den ena gången av deras egna landsmän, den andra av indianerna, varom jag snart skall berätta — hade de dock oförtrutet börjat på nytt igen och återställt sin lilla kolori i dess förra skick. Allt trivdes och blomstrade omkring dem. Bland annat hade de planterat vinstockar och skötte sin vingård på ett sätt, som om de redan förut varit förtrogna med vinodling, vilket dock ingalunda var händelsen. Flit och omtanke utgjorde hemligheten av deras framgång. De hade även sökt reda på ett säkert gömställe åt sig mitt i tjockaste skogen, och då där icke fanns någon naturlig grotta, liknande min, gjorde de sig en sådan med oändlig möda. När sedan olyckan inträffade och indianerna förstörde deras plantage, förde de sina hustrur och barn till detta gömställe, där ingen kunde upptäcka dem. Runt omkring detsamma hade de planterat en oräknelig mängd störar och sticklingar av det trädslag, vilket växte upp så hastigt, och satt dem så tätt tillsammans, att lunden var ogenomtränglig utom på de stigar, som de ensamt kände till.
Vad åter de tre odågorna, såsom jag väl må kalla dem, beträffar, så hade de visserligen efter sin bosättning blivit mycket bättre, än vad de