Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/368

Den här sidan har korrekturlästs

364

förut voro, och deras grälsjuka hade betydligt minskats, sedan förhållandena icke medgåvo samma tillfällen som förut. Dock lämnade dem aldrig ett lastbart sinnes oskiljaktiga följeslagare, nämligen lättjan. De sådde visserligen sitt korn och uppsatte gärdesgårdar; men aldrig ägde Salomos ord en fullare tillämpning än på dem: »Jag gick förbi den lates vingård, och si! den var igengrodd av törnen», ty då spanjorerna kommo för att se på deras gröda, kunde de på flera ställen svårligen urskilja den bland allt ogräset. Gärdesgården hade många hål och öppningar, genom vilka de vilda getterna förskaffat sig inträde och uppätit säden. Här och där voro hålen visserligen igenstoppade med riskvistar för att för tillfället utestänga getterna, men det var som att stänga stalldörren, sedan hästen redan blivit bortstulen.

När spanjorerna däremot begåvo sig bort till de båda andra engelsmännens nybygge, mötte dem en helt annan syn. Här vittnade allt om flit och ordning med därav följande välstånd; intet ogräs syntes till på åkrarna och ingen öppning i gärdesgårdarna. På dessa män besannades Salomos ord på ett annat ställe: »Den flitiga handen gör rik.» Allt växte och frodades omkring de båda idoga männen — de hade fullt upp både utom- och inomhus. De ägde flera tama getter än de andra, hade flera husgerådssaker och förnödenheter av alla slag, och det faller av sig själv, att även deras dagliga liv skänkte dem mera glädje och tillfredsställelse, än vad som kunde komma de andra till del.

Såsom redan är omtalat, voro visserligen de tre odågornas hustrur särdeles dugliga och renliga och skötte väl om sina sysslor inomhus. De hade lärt sig att laga mat på engelskt vis av den matros, vilken varit kockens biträde ombord på fartyget, och tillredde därefter sina mäns måltider till dessas belåtenhet. MHustrurna till de andra båda engelsmännen kunde däremot icke lära sig konsten, varför den av deras män, som varit kockens biträde, själv måste taga matlagningen i detta hushåll om hand. De tre lättingarna strövade emellertid dagen i ända omkring på ön, samlade sköldpaddägg, fångade fisk och fåglar — med ett ord allt, som behagade dem, men till något regelbundet arbete kunde de icke bekväma sig. Det gick dem också därefter — de hade det knappt och fingo ofta bedja de andra om hjälp, under det dessa senare levde gott och bekvärnt i sin strävsamhet. Jag förmodar att samma förhållande på det hela taget råder över hela världen.

Det jag nu går att berätta, skiljer sig från allt, vad som förut hänt på ön, både under min vistelse därstädes och sedermera. Tidigt en morgon kommo nämligen fem eller sex kanoter, fulla med indianer, till ön, och det lider intet tvivel, att ju icke deras ärende var det vanliga — att slakta och uppäta sina fångar. Men spanjorerna voro nu så vana vid dylika besök,