såsom de själva. Det dröjde dock icke länge, förrän de insågo, att deras farhågor voro ogrundade.
Spanjorerna lämnade snart platsen med sina fångar, men till all lycka förde de dem ej till borgen vid bärgets fot, utan först till mitt lusthus, dit de förlagt det huvudsakliga av sitt lantbruk, getaveln m. m., och därpå till de båda engelsmännens bostad.
Här sattes de till arbete, ehuru det ej fanns mycket att göra för dem. Så hände sig en dag, att, vare sig genom försumlighet vid bevakningen eller emedan de båda engelsmännen trodde det vara omöjligt för fångarna att undkomma, en av dem sprang sin väg och försvann i skogen, utan att någonsin låta höra av sig vidare.
Våra kolonister hade grundade skäl att misstänka, att den sålunda undkomne lyckats återvända hem igen, enär tre eller fyra veckor senare ett nytt besök av vildar ägt rum på ön. Då de efter tvenne dagars kannibaliska festligheter ånyo inskeppade sig i sina kanoter, förmodades rymlingen hava medföljt. Denna tanke ingav kolonisterna de största farhågor, ty det var tydligt, att vilden vid hemkomsten icke skulle underlåta att för sina landsmän omtala, vad han upplevat på ön. Han skulle berätta, att vita människor funnos därstädes, samt huru få och svaga de voro; ty lyckligtvis hade han aldrig fått veta, huru många kolonisterna verkligen voro eller var de bodde. Ej heller hade han någonsin sett en bössa eller hört ett skott, och minst av allt hade man låtit honom få någon aning om gömställena, såsom den stora grottan i dalen eller den, som de båda engelsmännen gjort åt sig.
Det första beviset på, att den rymde fången verkligen givit sina landsmän underrättelse om kolonisterna, erhöllo de ungefär tvenne månader senare, då en vacker dag sex kanoter med vid pass sju, åtta eller tio man i varje kommo roende längs öns norra kust, där eljest aldrig några vildar plägade visa sig. Omkring en timma efter soluppgången landstego indianerna på ett lämpligt ställe, ungefär halvannan kilometer från de båda engelsmännens bostad, där rymlingen förvarats under sin fångenskap. Hade alla kolonisterna varit samlade här, skulle skadan ej blivit så stor, ty ingen av indianerna skulle i så fall hava undkommit; men som det nu förhöll sig, var saken vida mer betänklig: två mot femtio var dock ett alltför ojämnt parti.
Lyckligtvis fingo de båda engelsmännen syn på kanoterna, då dessa ännu befunno sig ungefär fem kilometer från land, och över en timma, innan de nådde stranden. Och som landningsstället låg halvannan kilometer från nybygget, hade de ytterligare någon tid på sig, innan indianerna kunde Överfalla dem. Ty att detta var deras mening, kunde näppeligen betvivlas. Det första våra kolonister gjorde var därför att binda de tvenne kvarblivna
