372
båda engelsmännen utkämpat sin strid med indianerna, och då de här funnit en ensam, till händer och fötter bunden fånge, hade de löst hans band och tagit honom med sig.
Fångarna började nu bliva en börda för kolonisterna; ja, de voro så rädda för, att de skulle undkomma, att de till och med ett ögonblick funderade på att avliva dem alla, i tanke, att detta vore absolut nödvändigt för deras egen säkerhet. Guvernören ville dock icke giva sitt samtycke till en sådan våldsgärning utan befallde, att de för närvarande skulle föras i säkerhet till min gamla grotta i dalen och där bevakas av tvenne spanjorer, vilka det ålåge att sörja för deras behov. Så skedde ock men försiktigtvis höll man dem bundna till händer och fötter, så länge indianerna voro kvar på ön.
Med spanjorernas ankomst växte de båda engelsmännens mod till den grad, att de icke kunde uthärda att stanna längre i overksamhet på detta ställe. De begåvo sig därför ut att söka efter indianerna i sällskap med fem av spanjorerna. Den lilla truppen var beväpnad med fyra musköter, en pistol samt tvenne duktiga, järnskodda påkar. Först anlände de till platsen vid trädet, där striden med vildarna utkämpats; här funno de tydliga spår efter att andra vildar senare tillkommit, vilka försökt bortföra sina dödade kamrater. ty de hade släpat med sig två av dessa ett gott stycke, men därefter uppgivit försöket. Härifrån begåvo de sig till stället, där de varit vittnen till sina hyddors förstöring, men inga vildar voro synliga. Röken från ruinerna påminde dem om den lidna förlusten, och de beslöto nu att, ehuru med iakttagande av all försiktighet, rycka fram ända till brandstället. Men strax innan de anlände dit, öppnade sig utsikten åt havsstranden, och här sågo de nu indianerna i färd med att inskeppa sig i sina kanoter i avsikt att lämna ön. Våra kolonister voro till en början just ej vidare belåtna med denna utgång av saken, ty de hade gärna velat giva fridstörarna en minnesbeta; men vid närmare eftertanke voro de ganska glada över, att hava blivit dem kvitt.
Då nu de stackars engelsmännen tvenne gånger blivit ruinerade och fått alla sina anläggningar förstörda, överenskommo samtliga kolonisterna att hjälpa dem med återuppbyggandet och tills vidare förse dem med allt, vad de kunde behöva. Så snart deras tre landsmän, vilka hittills gjort sig kända för allt annat än hjälpsamhet och tillmötesgående, fingo underrättelse om den olycka, som drabbat deras kamrater (ty som de bodde långt öster ut, erforo de intet om saken, förrän allt var över), kommo de. självmant och erbjödo sitt bistånd och arbetade välvilligt under flera dagar tillsammans med de övriga. På detta sätt fingo de båda engelsmännen snart ånyo tak över huvudet, och länge dröjde det ej, innan de åter fått allt i samma skick som förut.
