Ett par dagar därefter fingo de se tre av vildarnas kanoter komma drivande i land och på något avstånd från dem liken av två drunknade indianer. Härav slöto de, att vildarna överraskats av en storm på havet, och att några av dem förlist under denna. Det hade i själva verket blåst mycket hårt natten efter deras avresa.
Hade således några av dem omkommit, så fanns det å andra sidan många nog kvar för att vid hemkomsten underrätta sina landsmäu om, vad de sett och upplevat på ön, och därigenom uppegga dem till ett nytt anfall, vilket de även, såsom i det följande skall visa sig, satte i verket. Fem eller sex månader hade redan förflutit efter ovan skildrade tilldragelser, utan att vildarna låtit sig ånyo avhöra. Kolonisterna började därför hoppas, att de antingen förgätit sina forna missöden eller genom dem blivit avskräckta från ett nytt besök. Då anlände plötsligt en vacker dag till deras stränder en fruktansvärd flotta, bestående av icke mindre än tjuguåtta kanoter, fulla av vildar, vilka voro beväpnade med bågar och pilar, stora klubbor och träsvärd. Dessa krigsfartyg medförde en så stor mängd fiender, att våra stackars nybyggare vid deras åsyn intogos av den största häpnad och bestörtning.
Alldenstund de landstego på aftonen och på öns östligaste strand, hade våra kolonister natten på sig för att överlägga om, vad som vore att göra. Som de av gammal erfarenhet visste, att deras enda säkerhet bestode uti att hålla sig fullkomligt dolda, något som nu, i betraktande av fiendens överlägsna antal, var ännu nödvändigare, beslöto de att först och främst nedtaga de båda engelsmännens nybyggda kojor och driva deras getter till den gamla grottan i dalen. Ty man kunde med allt skäl antaga, att indianerna hade för avsikt att i första hand, så snart det bleve dager, begiva sig till skådeplatsen för sina förra bedrifter, i hopp att där finna ett nytt fält för sin förstörelselusta, ehuru de nu landat över tio kilometer därifrån.
Därefter drevo kolonisterna bort alla de hjordar, vilka förvarades på mitt gamla lantställe, som nu tillhörde spanjorerna; — korteligen, de sökte så vitt möjligt utplåna alla spår av, att ön hade invånare. Följande morgon uppställde de hela sin styrka i slagordning vid de båda engelsmännens nybygge och inväntade så fiendens ankomst. Det gick som de väntat. Efter att hava förtöjt sina kanoter vid öns östra sida, kom fienden tågande längs stranden rakt emot nybygget. Såvitt kolonisterna kunde bedöma, var deras antal omkring tvåhundrafemtio man. Huru liten var icke de vitas armé i jämförelse med denna väldiga härsmakt! Men det värsta var dock, att ej ens alla nybyggarna voro ordentligt beväpnade.
De vitas ställning, uttryckt i siffror, var som följer:
Sjutton spanjorer; fem engelsmän; Fredags gamle far; de tre slavar, vilka kommit till ön på samma gång som kvinnorna och som voro fullt pålit-
