374
liga, samt slutligen tre andra slavar, som vistades hos spanjorerna; — summa 29 män.
Av vapen hade de sexton musköter; tre jaktbössor; fem pistoler; två svärd och tre gamla hillebarder; — summa 24 skjutvapen.
Åt slavarna gåvo de varken musköter eller bössor, utan de fingo nöja sig med hillebarderna samt en yxa var; även var och en av europeerna hade sin yxa liksom ock Fredags far. Två av kvinnorna ville nödvändigt deltaga i striden; de beväpnade sig med yxor samt bågar och pilar av dem, som spanjorerna funnit på slagfältet efter drabbningen mellan de båda fientliga indianstammarna, varom jag förut berättat.
Den spanske guvernören, om vilken jag så ofta talat, var överbefälhavare för de vita; som hans närmaste man kommenderade Will Atkins, vilken, ehuru en lastbar och gudlös sälle, likväl var mäkta tapper och oförvägen.
Vildarna störtade sig i striden med yttersta raseri och våldsamhet. Till råga på allt hade kolonisterna en. ganska ofördelaktig ställning. Will Atkins, som nu visade sig som en hel karl, utgjorde dock med sin lilla trupp ett undantag, ty han hade jämte sex man blivit ställd såsom förtrupp strax bakom ett litet busksnår, med order att låta de först anryckande indianerna obehindrat passera och därefter giva eld i fiendens mitt. Så snart han skjutit, borde han så flinkt som möjligt draga sig tillbaka runt ett litet parti av skogen och bakifrån sluta sig till spanjorerna på det ställe, där de förskansat sig bakom en klunga träd.
