Vildarna stormade an i spridda hopar utan minsta plan eller ordning. Sedan omkring femtio man passerat förbi Will Atkins, nalkades en talrik skara, och han befallde nu tre av sina män, vilka laddat sina musköter med sex till sju stora pistolkulor vardera, att ge fyr. Huru många som dödades eller sårades av denna salva visste de ej, men obeskrivlig var den fasa och förvirring, som den åstadkom i de fientliga leden. Vildarna blevo i högsta grad förfärade över det fruktansvärda dundret och över att se flera av sina män döda och sårade utan att kunna upptäcka den fiende, som vållat olyckan. Ånyo skickade Will Atkins en salva mitt i den tätaste flocken, och strax därpå ännu en, sedan de tre, som först skjutit, hunnit ladda om sina musköter.
Hade Will Atkins lytt order och dragit sig tillbaka med sina män, så snart han skjutit; eller om de övriga vita varit till hands för att underhålla elden, så skulle vildarna blivit i grund slagna; ty deras förskräckelse kom sig huvudsakligen av den föreställningen, att de träffats av åska och blixt från himmelen. Men då Will Atkins stannade för att ladda om igen, fingo vildarna syn på bakhållet och några av dem smögo sig på honom bakifrån. Ehuru han gav även dessa ett par eller tre salvor, för vilka tjugu män stupade, allt under det han med största skyndsamhet drog sig tillbaka, blev han dock själv sårad och en av hans båda engelska kamrater dödad av vildarnas pilar. Sedermera stupade ock en av spanjorerna samt en av de tre slavar, som kommit till ön i sällskap med kvinnorna. Denne slav hade visat sig som en mycket tapper krigare; han kämpade med verkligt hjältemod och dödade icke mindre än fem fiender med sin hillebard och sin yxa.
Kolonisterna blevo nu så hårt ansatta, att de nödgades draga sig tillbaka till en kulle i skogen, sedan de dock först mottagit fienden med tre salvor. Indianerna kämpade med sådant ursinne och deras antal var så stort, att ehuru mer än femtio av dem blivit dödade och ännu flera sårade, de likväl med sannskyldigt dödsförakt gingo de vita inpå livet och överhöljde dem med ett moln av pilar. De sårade kannibalernas raseri stegrades till det yttersta av smärtan, och de kämpade som hade de varit vansinniga.
Då kolonisterna retirerade, lämnade de kvar efter sig de båda stupade kamraterna. När vildarna strax därefter kommo fram till stället, där liken lågo, kastade de sig över dem likt vilddjur och krossade deras armar, ben och huvuden med sina klubbor och träsvärd. De tycktes dock ej hava i sinnet att förfölja kolonisterna, ty de uppställde sig efter sin vana i en ring och upphävde tvenne väldiga segertjut. Glädjen var dock icke så alldeles oblandad, ty strax därefter föllo flera av de sårade till marken, döende av blodförlust.
