34
följa mig till världens ände. Han sam så kraftigt efter båten, att han snart skulle nått den, ty dess fart var ringa, men jag sprang hastigt in i kajutan och hämtade en bössa, varmed jag siktade på honom under yttrande, att jag ej skulle göra honom något illa, blott han vände om.
— Ty, sade jag, du simmar så bra, att du snart når stranden, och sjön ligger ju så lugn. Skynda dig därför och vänd om; nalkas du båten skjuter jag dig en kula genom huvudet, ty jag har fast beslutat att återvinna friheten.
Han vände genast om och sam mot stranden, vilken han med all säkerhet uppnådde, ty han var såsom jag förut omnämnt en utmärkt simmare.
Jag hade gärna återsänt gossen och medtagit Moly, men jag vågade ej lita på honom. När han avlägsnat sig vände jag mig till Sury och sade:
— Hör du, Sury; om du vill bli mig trogen, skall jag göra en duktig karl av dig; men om du inte genast lägger handen över ditt ansikte[1] till tecken, att du vill vara mig trogen, så måste jag kasta även dig i sjön.
Gossen såg mig så öppet i ansiktet, att jag ej kunde misstro honom, samt svor att vara mig trogen och följa mig över allt.
Så länge den simmande moren var i sikte styrde jag rakt ut till sjöss, på det man skulle tro mig hava satt kurs på Gibraltar, vilket också var det antagligaste, ty vem skulle väl tänka, att jag styrde åt söder mot en verklig barbarisk kust, där säkerligen tusentals negrer skulle omringa oss med sina kanoter och kanske förgöra oss, där vi icke ens skulle kunna landstiga utan att bliva uppätna av vilda djur eller av ännu obarmhärtigare vilddjur i människohamn.
Emellertid ändrade jag kurs så snart skymningen föll på och styrde mot sydost med en dragning åt öster för att hålla mig nära land. Som vi hade god vind och lugn sjö gick det friskt undan, så att vi påföljande eftermiddag klockan tre, då vi först fingo land i sikte, befunno oss åtminstone 240 kilometer söder om Saleh och således voro fullkomligt utom kejsarens av Marokko besittningar. Inga människor syntes till.
Men så stor var min fruktan att åter råka i morernas händer, att jag ej vågade ankra eller gå i land förrän jag seglat på detta sätt i fem dygn. När så vinden drog sig åt sydlig kunde jag antaga, att om något fartyg vore ute på spaning efter oss, det nu skulle uppgiva förföljandet och vända om. Jag ankrade därför i mynningen av en liten flod — jag vet ej vilken, ej heller i vilket land eller under vilken breddgrad den låg. Ingen människa såg jag, och ingen önskade jag se. Friskt vatten var för närvarande vårt största behov.
Vi kommo till den lilla floden på aftonen och beslöto att simma i land så snart det blev mörkt, men vid nattens inbrott överraskades vi av ett så förfärligt och mångstämmigt oljud från alla slags vilda djur, att den stackars gossen blev nästan halvdöd av förskräckelse och enträget bad mig att icke gå i land före morgonen.
- ↑ Detta betyder att svärja vid Muhammed och sin faders skägg.
