376
Sedan guvernören ordnat sin lilla armé på den omnämnda kullen, ville Atkins, ehuru sårad, att man genast skulle marschera emot fienden och anfalla. Men guvernören svarade:
— Ni har själv sett, sennor Atkins, huru deras sårade kämpa. Om vi nu låta dem vara i fred tills i morgon, så skola alla de sårade vara oförmögna till strid och vi således icke hava så många att göra med.
Rådet var gott, men Will Atkins genmälte skämtsamt:
— Just precis så skall det gå även med mig, sennor, och det är därför jag vill löpa till storms nu, medan jag ännu är varm i kläderna.
— Gott, sennor Atkins, svarade guvernören, ni har gjort er sak bra och kämpat som en hel karl i dag; kan ni icke i morgon följa oss, så ska vi slåss även för er. Men vi måste vänta med anfallet till dess.
Men som natten var månljus och en stor oreda härskade i det fientliga lägret till följd av det stora antalet sårade och döda, beslöt guvernören att redan samma natt anfalla vildarna. Isynnerhet väntade han sig en god utgång, om det lyckades honom att smyga sig på dem och giva dem en salva, innan de upptäckte hans folk. Denna plan gick mycket lätt att utföra, ty en av de båda engelsmännen förde dem på en omväg åt väster emellan skogen och havet, och därpå i sydlig riktning så nära fiendens huvudstyrka — d. v. s. där vildarna tätast samlat sig — att de, utan att ha blivit hörda eller sedda, kunde avfyra en salva om åtta skott mitt i klungan. En halv minut senare gåvo åtta andra fyr, och fruktansvärd var i sanning den förödelse, som de båda salvorna åstadkommo bland indianerna, vilka icke voro i stånd att upptäcka sina fiender och icke visste, åt vilket håll de skulle fly.
Spanjorerna laddade på nytt med största skyndsamhet och delade sig därefter i tre skaror, beslutna att på en och samma gång störta sig in bland fienderna. Vardera skaran räknade åtta man; till den ena slöto sig dessutom de båda amasonerna, vilka i förbigående sagt kämpade med största mod och dödsförakt. Skjutvapnen, hillebarderna och påkarna fördelades lika mellan varje skara. Innan anfallet började, sökte man förmå de två kvinnorna att avstå från deltagandet i striden, men de förklarade med bestämdhet, att de beslutit dö med sina män.
Sedan nybyggarna på detta sätt ordnat sina stridskrafter, marscherade de ut ur skogen och gingo fienden på livet under upphävandet av höga rop och skri. Indianerna bragtes i en gränslös förvirring, då de sålunda funno sig omgivna på tre håll av fiender; men så snart de fingo syn på de vita, avsköto de några pilar och sårade lindrigt Fredags gamle far. Kolonisterna gåvo dem dock icke stort rådrum utan besköto dem från tre sidor, varefter de anföllo dem med sina muskötkolvar, sablar, påkar och yxor, så att de stackars indianerna slutligen skingrade sig och flydde åt alla håll.
