378
fall som den bäste rådgivaren. Hans förslag var nämligen, att man borde använda sig av det gynnsamma tillfället och avskära vildarna återtåget till båtarna och sålunda beröva dem möjligheten att någonsin återvända för att uppegga sina landsmän till nya plundringståg mot ön.
Länge varade överläggningarna härom. Somliga voro emot förslaget av fruktan för, att de hundra vildarna skulle drivas till förtvivlan och bliva vådliga för den allmänna säkerheten; att man skulle nödgas jaga dem som vilda djur och icke kunna gå utom dörren utan att frukta ett överfall. Dessutom skulle man sväva i en ständig oro för koloniens anläggningar och för gethjordarna; med ett ord, ett slags belägringstillstånd skulle komma att inträda och vistelsen på ön därigenom bliva outhärdlig.
Will Atkins blev emellertid icke svaret skyldig. Med en viss anstrykning av humor förklarade han, att det vore bättre att ha att göra med hundra man än med hundra nationer. De voro nu en gång ställda i valet mellan
