njuta av den erbjudna födan. Man förde nu till honom Fredags far, som öppnade ett längre samtal med honom, sägande, att lika vänligt som de vita bemött honom själv, skulle de även mottaga hans kamrater, ifall de godvilligt överlämnade sig åt dem. Därigenom skulle de icke blott rädda sina liv, utan även få ett visst område av ön att bygga och bo på, och det enda man till gengäld fordrade av dem vore, att de utfäste sig att fredligt leva på sin torva och icke lämna den för att tillfoga de vita någon skada. Dessutom skulle de få korn till utsäde och bröd för sitt närvarande behov, tills de själva bleve i tillfälle att baka sådant. — Korteligen, den gamle framställde sitt förslag i så lockande dager som möjligt, och sedan han talat till slut, uppmanade han indianen att begiva sig till sina landsmän, delgiva dem de vitas anbud och säga dem, att om de nu förkastade det, skulle de alla vara hemfallna åt en säker undergång.
De stackars varelserna, som nu voro tillräckligt förödmjukade och vilkas antal sammansmält till omkring trettiosju personer, gingo genast med största beredvillighet in på förslaget och bådo att få någon föda. Sedan denna lyckliga utgång äv underhandlingen blivit känd av kolonisterna, begåvo sig tolv spanjorer och tvänne engelsmän, väl beväpnade och åtföljda av Fredags far samt tre indianska tjänare, till platsen där vildarna uppehöllo sig. De tre tjänarna medförde ett stort förråd av bröd, en del soltorkade riskakor samt tre levande getter. De stackars uthungrade människorna fingo tillsägelse att begiva sig till sluttningen av ett bärg, där de slogo sig ned och förtärde sin måltid med strykande aptit och under alla tecken till djup tacksamhet. De visade sig även sedermera pålitliga och höllo sina löften obrottsligt; ty de lämnade aldrig sitt bestämda område, utom då de kommo till nybyggarna för att begära råd eller hjälp. Då jag anlände till ön bodde de där och där besökte jag dem.
Nybyggarna hade då lärt dem både att odla säd och baka bröd, uppföda getter och mjölka dem. De behövde intet annat än hustrur för att inom kort bilda ett helt samhälle. Deras område var på tre sidor omgivet av höga klippor, men låg öppet åt havet. Jorden var mycket bördig och givande. I längd mätte det mellan fem och sex kilometer, medan bredden var omkring tre kilometer.
Dessutom hade kolonisterna lärt dem att göra sig träspadar, sådana som jag en gång förfärdigade åt mig, och försett dem med tolv yxor och tre eller fyra knivar. Och där levde de nu lugnt och förnöjsamt, de mest undergivna och fridsamma varelser man gärna kunde se.
Från denna tid åtnjöt kolonien under de två år, som förflöto till mitt besök, ett fullkomligt lugn med hänseende till vildarna, ehuru då och då hågra kanoter lade till vid ön och de gamla kannibaliska festerna upprepades. Men alldenstund de vildar, som plägade besöka ön, voro av flera
