384
däröver stora blad av ett på ön växande träd. På detta sätt blev taket så fast och så ogenomträngligt för regn, som om det varit gjort av tegel eller skiffer. Med flätverket hade emellertid vildarna varit honom behjälpliga.
Emellan den förut nämnda ytterväggen och den inre byggnaden löpte en nära sex meter bred gång vilken han även på samma sätt övertäckte. Själva hyddan avdelade han i sex rum med mellanväggar av flätverk och i varje vägg en dörr, så att rummen stodo i förbindelse med varandra. Även till gången ledde dörrar, en från varje av de sex rummen, liksom ock denna gång blev delad i lika många rum eller avskrankningar, vilka användes till förvaring av hushållets förråd. Dock upptogo dessa sex rum icke hela gångens område, ty på ömse sidor om ingången eller förstugan befunno sig tvänne särskilda rum, det yttre vid pass sex meter brett och nio meter långt, det inre icke fullt så långt. Hela antalet rum i den yttre gången eller magasinsbyggningen, såsom vi kunna kalla den, var således tio. Av dessa voro de sex förstnämnda tillgängliga endast inifrån det egentliga boningshuset, medan de fyra stora magasinsrummen stodo i förbindelse med förstugan.
Jag betvivlar storligen, att någonsin förut ett dylikt mästerstycke i korgmakeri varit sett i världen; ej heller ett hus med sådan inredning och ett sådant byggnadssätt. I denna ofantliga bikupa levde nu de tre familjerna, d. v. s. Atkins och den ene av hans båda kamrater samt den andres änka och tre barn. Sedan den tredje engelsmannen stupat, togo hans kamrater sig an änkan och sörjde välvilligt för alla hennes behov. Om de dödade en killing eller fångade en sköldpadda, delade de alltid med sig åt henne, och som de på senare tiden börjat föra ett stadigare och mera arbetsamt liv än förut, hade de det ganska bra i alla hänseenden, ehuru de ännu icke kunde mäta sig med de andra båda engelska kolonisterna.
I religiöst avseende synas dessa engelsmän hava varit fullkomligt likgiltiga, åtminstone intill tiden för mitt besök på ön. Aldrig höllo de någon gudstjänst, aldrig övade de enskild andakt. Visserligen erinrade de varandra ofta om, att en Gud finnes, men det skedde endast på sjömäns vanliga sätt: genom att missbruka hans namn. Icke heller hade deras stackars okunniga indianska hustrur fått en så mycket bättre lott, därför att de voro gifta med kristna män, såsom vi ju måste kalla dem. Själva kännande föga eller intet om Gud, voro de naturligtvis totalt oförmögna att undervisa sina hustrur om honom eller överhuvudtaget meddela dem några religiösa begrepp alls, utöver de vidskepliga och hedniska föreställningar, dem de medfört från sitt hemland.
Den enda lärdom jag kan säga deras hustrur inhämtat genom umgänget med dem var, att de kunde tala engelska tämligen bra, och de flesta av deras barn, vilka voro nära tjugu i alla fem familjerna tillsammans, hade
