helst till samma ansträngningar, som dem jag gjorde? Vad skulle jag tagit mig till utan fartyget?
— Sennor, genmälde spanjoren, hade vi, stackars spanjorer, varit i ert ställe, så skulle vi icke fått hälvten av allt det, ni lyckades avvinna fartyget; ja — tillade han med eftertryck — vi skulle ej ens ha kommit oss för att bygga en flotte till avhämtning av sakerna, och hade vi haft flotten, skulle vi sannerligen ej kunnat få den i land utan både åror och segel. Huru mycket sämre skulle vi icke hava rett oss, i fall vi, såsom ni, varit lämnade var och en åt sig själv
Jag tackade honom för hans artigheter, men bad honom fortsätta berättelsen om deras vidare öden på den främmande kusten. Han fortfor:
— Vi hade olyckligtvis råkat landstiga på en plats, där väl invånare funnos, men inga livsmedel voro att tillgå. Hade vi varit nog förnuftiga att sätta ut till sjös igen och begiva oss till en närbelägen ö, skulle vi hava funnit livsmedel nog, ehuru inga människor. Spanjorerna på Trinidad hade nämligen ofta besökt ifrågavarande ö och dit överfört getter och svin, vilka förökat sig i stor mängd. Vidare fanns där så rikligt med sköldpaddor och sjöfågel, att vi aldrig behövt lida brist på kött, även om vi ej kunnat skaffa oss bröd.
— Nu däremot utgjordes hela vår spis av några slags rotknölar och örter, med vilka invånarna sparsamt nog försågo oss och som icke voro tillräckliga för vårt underhåll. De kunde i själva verket icke bjuda oss något bättre, såvida vi icke velat bli kannibaler som de och deltaga i deras gräsliga måltider, ty även på denna ö ansågs människokött för den största av alla läckerheter.
— Otaliga voro de försök vi gjorde att bibringa vildarna mera hyfsade levnadsvanor, men allt förgäves. De bemötte våra ansträngningar i denna riktning med hån och förakt, låtande oss förstå, att det icke anstode oss att uppträda som deras lärare och herrar, då vi ju vore beroende av dem för vårt underhåll.
— Vår belägenhet blev slutligen hart när outhärdlig. Ofta måste vi umbära all föda flera dagar å rad, ty vildarna på ön voro mycket lata och makliga; de bekymrade sig ej om att skaffa tillräckliga förråd ens för egen del, mycket mindre då för sådana främlingar som oss. Emellertid tyckte vi oss finna, att de voro mindre glupska och rovgiriga än andra stammar, vilka hade bättre tillgång på näringsmedel.
— Ehuru vår ställning således var allt annat än avundsvärd, kommo vi besynnerligt nog aldrig på den tanken att uppsöka en bättre plats att slå oss ned på, vilket likväl kunde hava gått jämförelsevis lätt för sig. Men nu kan jag icke undgå att härutinnan se en försynens skickelse, ty hade vi lämnat vår vistelseort, skulle vi därigenom gått miste om den räddning,
