den spanske guvernören svarade helt rörd, i det han vände sig til mig:
— Det är sant, att vi, såsom jag redan låtit eder veta, i början avväpnade och ur vårt samfund utstötte Will Atkins och hans båda landsmän på grund av deras dåliga uppförande — ett steg, som vi då voro nödsakade att taga. Men allt sedan den stora drabbningen med vildarna har Will Atkins varit som en helt annan människa. Han stred vid detta tillfälle med överlägset mod och tapperhet och har vid flera tillfällen sedermera visat sig så trogen mot kolonisterna och så mån om deras välfärd, att det är oss en sannskyldig förnöjelse att få betyga vår fullkomliga glömska av det framfarna och vår innerliga glädje att inom vår krets åter kunna upptaga en man, som på sistone gjort sig så förtjänt om kolonien. Vi hava även återgivit honom och hans landsman deras vapen, vilka de numera visat sig kunna bära med lika stor heder som någon av oss, och vad särskilt Will Atkins beträffar, så hava vi granneligen ådagalagt vårt fullkomliga förtroende för och tillfredsställelse med honom genom att upphöja honom till koloniens högste befälhavare näst mig själv såsom varande guvernören. Vi äro således till fullo förvissade därom, att det för närvarande bland koloniens medlemmar rådande goda förhållandet allt framgent kommer att fortfara.
Efter dessa uppriktiga vänskapsförsäkringar, vilka mycket gladde mig och gjorde mig lugn för koloniens framtid, överenskommo vi att följande dagen samt och synnerligen äta middag tillsammans, och vi tillställde även en i sanning glänsande fest. Kocken och hans biträde ombord å fartyget fingo gå i land och anrätta middagen åt oss. Till densamma hämtade vi ur fartygets proviantförråd sex stycken gott oxkött och fyra skinkor. Spanjorerna å sin sida bidrogo till den festliga anrättningen med fem killingar, vilka av kockarne vederbörligen tillreddes, varefter tre av dem sändes ombord till matroserna, på det dessa måtte få sig ett mål färskt kött, för dem lika välkommet som det salta köttet från fartyget var för kolonisterna.
Efter festen, som alltigenom präglades av en harmlös glättighet, lät jag föra i land de varor, som voro avsedda för kolonisterna. På det de icke måtte bliva osams vid delningen, visade jag dem, att det fanns tillräckligt mycket för alla och en var; därefter skred jag till utdelning av de särskilda förnödenheterna. Först och främst erhöllo de linneväv till fyra skjortor vardera, vilket jag dock sedermera, på spanjorernas anhållan, ökade till sex. Denna gåva var synnerligen välkommen för dem, ty de hade länge saknat linneplagg. Därefter fördelade jag det förut omtalade tunna engel ka tyget så, att var och en fick sig en lätt, vid rock, liknande en blus, vilket plagg jag funnit vara lämpligast för klimatet; dessutom fingo de ett ganska stort förråd av samma tyg för framtida behov. Av skor, strumpor, hattar m. m. erhöllo de även tillräckligt för en längre tid.
