394
något liknande. Sedan den ene av dem en god stund tagit byggnaden i noggrant skärskådande, vände han sig till mig och utbrast:
— Den man, som byggt detta hus, har ej något behov av oss; det enda han behöver är nödiga verktyg.
Därefter förde jag alla redskap och verktyg i land och utdelade dem bland kolonisterna. Var och en av dem erhöll en spade, en skovel och en räfsa, ty vi hade inga harvar eller plogar, och varje nybygge försågs med en spetshacka, en järnstör, en flåhacka, en bila och en såg. Under den spanske guvernörens uppsikt lämnade jag dessutom ett stort förråd av dylika redskap och verktyg, till vilka nybyggare i mån av behov skulle äga tillgång. Spik, hakar, gångjärn, hammare, huggjärn, knivar, saxar, nubb och annat järnkram skulle de däremot utan förbehåll äga att utfå vid anfordran, ty säkerligen skulle ingen vara så dåraktig att uttaga mera än han behövde. För smedens behov kvarlämnade jag två tusen kilogram oarbetat järn.
Det förråd av ammunition och vapen jag medfört var så rikligt, att numera alla kunde få sitt lystmäte därav. Hädanefter kunde de, om så behövdes, följa mitt exempel att vid sina utflykter beväpna sig med en musköt på vardera axeln, och de vore i stånd att segerrikt kämpa mot en armé på tusen indianer, blott de sattes i tillfälle att intaga en fördelaktig ställning.
Utom de nämnda personerna landsatte jag även den unge mannen, vars moder dött av svält, samt deras tjänsteflicka. Denna var en allvarlig, väl uppfostrad och gudfruktig ung kvinna, som snart gjorde sig omtyckt av alla. Såsom varande den enda kvinna ombord, hade hennes liv just ej varit det angenämaste, men hon fördrog det med tålamod. Både hon och den unge mannen anhöllo hos mig att få kvarstanna på ön och bliva upptagna bland den övriga familjen, såsom de uttryckte sig. Såsom skäl för sin begäran framhöllo de, att de icke hade några bekanta i Ostindien, ej heller några göromål, som kallade dem dit, varföre ingen rimlig anledning att företaga en så lång resa förefunnes för någon av dem. Däremot hade de funnit den inom kolonien på min ö rådande ordningen och endräkten så tilltalande, att de ingenting hellre önskade än att bliva upptagna som medlemmar av densamma. Jag gav villigt mitt samtycke och anvisade dem en liten jordlott intill Atkins’ koloni, där de med erforderlig hjälp åt sig uppförde trenne tält eller hyddor, omgivna med en flätverkspalissad liksom Atkins’ nybygge. Det mellersta tältet tjänade till förrådshus och matsal, de båda övriga till bostäder.
De båda engelsmän, som jag förut kallat »de hyggliga» eller »hederliga» till skillnad från Will Atkins och hans kamrater, flyttade nu tillsammans med sina tvenne landsmän, så att ön numera var delad i endast tre kolonier, nämligen spanjorernas, engelsmännens och de förut omnämnde indianernas, vilka bodde längst i sydost.
