36
gott, vi kastade vårt lilla ankar och lade oss ned i båten, men sova kunde vi ej, ty under två till tre timmars tid sågo vi stora vilda djur av olika slag komma ned till stranden för att bada. Medan de voro i vattnet uppgåvo de de hiskligaste tjut och skrän, troligen för att uttrycka sitt välbehag, och åstadkommo därigenom en så ryslig konsert, att jag aldrig hört något liknande.
Sury var mycket förskräckt, och jag måste bekänna, att även jag var det. Men värre däran blevo vi, då vi hörde, att ett av odjuren simmande nalkades vår båt. Vi kunde ej se det, men av dess flåsande kunde vi förstå, att det var en mäkta stor och fruktansvärd best. Sury menade, att det var ett lejon, och det är ju möjligt att så förhöll sig. Den stackars gossen bad mig att lätta ankar och ro därifrån.
— Ånej Sury, svarade jag, vi kunna låta ankartåget glida och gå ett stycke längre ut; besten kan ej följa oss så långt.
Knappt hade jag yttrat dessa ord, förr än jag fick se odjuret på blott några meters avstånd från oss. Den oväntade anblicken slog mig först med häpnad, men så rusade jag in i kajutan efter bössan och sköt på djuret. Genast vände det om och sam mot stranden.
Det är omöjligt att beskriva det förfärliga oväsen, som nu uppstod så väl på stranden som längre in åt land; säkerligen hade dessa varelser aldrig förr hört något skott. Jag insåg nu, att det icke var rådligt för oss att gå i land under natten. Huruvida vi dock skulle våga att landstiga på dagen blev nästa fråga. Ty att falla i vildarnas händer var föga bättre än att utsätta sig för lejon och tigrar; åtminstone fruktade vi lika mycket för båda delarna.
Hur som helst voro vi emellertid nödsakade att gå i land någonstädes för att hämta vatten, ty vi hade knappt en liter kvar. Men var finna något — det var frågan. Sury bad att få gå i land med en av krukorna; han ville försöka att taga reda på vatten och hämta åt mig.
— Varför vill du gå, Sury? frågade jag. Vore det inte bättre, om jag ginge och du stannade i båten?
— Nej, herre, svarade gossen, om vild man komme, han äta mig — ni gå bort.
Detta svar uttryckte så mycken rörande tillgivenhet, att jag allt ifrån denna stund verkligen höll av gossen.
— Ånej, Sury, sade jag, vi skola båda gå i land, och om de vilda männen komma, skjuta vi dem. De skola ej äta upp någondera av oss. Jag gav honom därpå en skeppsskorpa och litet likör, varefter vi rodde så nära stranden vi vågade och vadade i land, endast medförande våra vapen och två vattenkrukor.
Jag ville icke avlägsna mig så långt, att jag förlorade båten ur sikte, ty
