Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/400

Den här sidan har korrekturlästs

396

dana omständigheter förundra sig över, att jag högeligen värderade och djupt fäste mig vid denne man trots hans olika trosbekännelse?

Redan första gången jag samtalade med honom efter hans beslut att följa mig till Ostindien, gjorde han ett mycket gott intryck på mig. Samtalet rörde sig kring religionen, och hans uttalanden uppburos av den största hovsamhet och mildhet.

— Min herre, sade han, ni har icke allenast genom Guds nåd (härvid gjorde han korstecknet över bröstet) räddat mitt liv, utan ni har även godhetsfullt låtit mig medfölja edert fartyg och njuta av edert sällskap, varigenom jag nu är i tillfälle att fritt samtala med eder. Ni vet, till vilken trosbekännelse jag hör, och av eder nationalitet kan jag sluta till eder. Nu är det visserligen min plikt att vid alla tillfällen söka vinna själar för sanningen och få dem att omfatta den katolska läran; men alldenstund jag är här uteslutande med eder tillåtelse och vistas så att säga inom er familj, fordra grannlagenheten och den tacksamhetsskuld, vari jag står till er, att jag, så långt mitt samvete det tillåter, rättar mig efter edra önskningar. Därföre skall jag icke utan ert tillstånd inlåta mig på sådana religiösa spörsmål eller predika sådana läror, i vilka vi icke kunna överensstämma.

Jag svarade honom, att hans försynta men på samma gång frimodiga hållning mycket tilltalade mig; att jag och mina landsmän visserligen ansågos för kättare av hans trosbröder, men att han ingalunda vore den förste katolik, med vilken jag utan all bitterhet eller missämja samtalat. Han kunde vara förvissad om, att han icke på grund av sin olika tro skulle utsättas för några obehag från vår sida, utan hoppades jag, att varje samtal oss emellan angående religionen skulle präglas av ett det höga ämnet värdigt lugn och allvar.

Härtill genmälte den unge prästen:

— Jag vågar hoppas som ni, att all hetsighet och alla tvister skola vara bannlysta från våra samtal. Det är ingalunda min uppgift att disputera om läror och trossatser med var och en, jag möter i min väg. Jag vore er därföre särdeles förbunden, om ni ville anse mig för och tilltala mig såsom en vanlig bildad människa och icke som en pietist. Skulle ni däremot någon gång önska, att jag avhandlar något religiöst ämne, skall ni genast finna mig beredvillig därtill, och jag betvivlar visst icke, att ni i så fall även tillåter mig försvara mina åsikter, så gott jag det förmår. Men jag skall, som sagt, ej tränga mig på er och söka tvinga er att lyssna till mina framställningar, vilket vore lika ovärdigt min egen ställning som skadligt för den goda sak, jag ville försvara.

— Emellertid, fortsatte han efter några ögonblicks tystnad, skall jag göra allt, vad plikten bjuder mig att göra, så väl i min egenskap av själasörjare som ock i min egenskap av kristen. Ni är också en kristen, och det gives