398
lämpligast att återvända till min ö och dess angelägenheter, i vilka dock den unge prästen kommer att spela en viss roll, som gör, att jag ofta nog får anledning nämna honom i samband med dem.
En morgon uppsökte han mig, och händelsen fogade, att jag just vid samma tid stod färdig att begiva mig till öns avlägsnaste del, i avsikt att besöka engelsmännens där belägna koloni.
— Min herre, började han, och jag lade märke till, att hans uppsyn var allvarligare än vanligt, jag har under ett par, tre dagars tid sökt tillfälle att ostört få sammanträffa med eder, och jag vågar hoppas, att det jag har att säga icke skall misshaga er. Ty jag känner eder varma nitälskan för er nya kolonis välgång, och eder önskan att få veta om allt, som rör densamma. Jag vågar således fästa eder uppmärksamhet på ett missförhållande, vilket, om det ej blir avhjälpt, säkerligen skall ställa eder koloni utom Guds välsignelse och beskydd.
Jag blev något överraskad av detta tal, särskilt av de sista orden, och genmälte något kort:
— Vad anledning har ni till detta påstående? Ha vi icke hittills haft de mest otvetydiga bevis därpå, att Guds skyddande och välsignande hand vilat över kolonien? Varföre skulle det nu bliva annorlunda?
— Sedan ni hört mig till slut, svarade den unge prästen i en på samma gång blygsam och frimodig ton, skall ni icke förargas över, vad jag sagt. Vad eder själv beträffar, vet jag ju, huru ni alltid varit synnerligen skyddad av försynen och huru ni låtit eder angeläget vara att styra och ställa inom kolonien så, att Guds välsignelse måtte vila över den. Med ett ord: ni har i alla edra vägar haft Gud för ögonen, och jag är övertygad om, att lycka och välgång allt framgent skola följa er. Men alla inom kolonien styras icke av samma bevekelsegrunder som ni, och ni känner av bibliska historien, huru som en viss Achan borttog Guds välsignelse från Israels barn och vände hans hand emot dem, så att trettiosex av dem, ehuru icke delaktiga i detta brott, drabbades av den hämnande rättvisan och gemensamt fingo bära tyngden av straffet.
Hans framställning rörde mig djupt, ty jag kände, att den uppbars av ett verkligt religiöst allvar och hade sin grund i Guds eget ord.
— Jag är ledsen, utbrast jag, att hava avbrutit er, och får bedja eder vara av den godheten att fortsätta. Men som jag tror, att vi få mycket att säga varandra, föreslår jag, att vi, för vinnande av tid, följas åt till engelsmännens nybygge. Under vägen kunna vi ostört samtala om det, som ligger eder om hjärtat, och jag vill med glädje lyssna till edra ord.
Han svarade, att han så mycket hellre ville följa mig dit, som det just var engelsmännen och deras förhållanden han ämnade yttra sig om. Alltså
