rättigade, fruktade jag dock, att, sedan de nu levat så många år tillsammans, intet vore att göra vid den saken.
— Min herre, svarade han, förlåt, om jag gör en invändning. Det är sant, att ni icke kan ställas till ansvar för något, som timat under er frånvaro; men tro därför icke, att ni är fritagen från förpliktelsen att ställa till rätta en sak, som ni själv erkänner vara oriktig. Att missförhållandet är gammalt, kan icke tjäna till ursäkt för dess vidare bestånd; tvärtom borde denna omständighet endast påskynda edert ingripande. I det förflutna har ni visserligen ingen skuld, men i det närvarande vilar dock hela ansvaret för skulden på er, alldenstund det ligger i eder makt att avhjälpa den — och ensamt i eder, ty ingen annan än ni har något att säga här.
Jag var ännu så häpen över min unge väns straffpredikan, att jag icke riktigt fattade hans mening. Först inbillade jag mig, att han med sitt uttryck »ställa saken till rätta» ville uppmana mig att skilja engelsmännen från deras hustrur och icke vidare tillåta dem att leva tillsammans med sina indianskor. Under inflytande av denna föreställning utropade jag:
— Men, min bäste herre, jag kan icke på något villkor gå in på edert förslag att skilja dessa människor åt — det skulle vara detsamma som att bringa hela kolonien i uppror!
Nu var det hans tur att bliva förvånad, och sedan han betraktat mig några ögonblick, utbrast han:
— Hur kan ni så missförstå mig?! Min mening är visst icke, att ni nu skulle skilja dem åt, utan endast lagligen och oåterkalleligen viga dem. Till den ändan bör ni upprätta ett äktenskapskontrakt, vilket undertecknas så väl av mannen och hustrun som ock av alla de närvarande vittnena, varefter förbundet äger full giltighet enligt alla europeiska lagar — både inför Gud och människor. Visserligen skulle jag vilja viga dem på mitt sätt efter den katolska kyrkans ritual, men som vår olika trosbekännelse lägger oöverstigliga hinder i vägen härför, få vi nöja oss med en borgerlig ceremoni såsom tillfyllestgörande under för handen varande förhållanden.
Jag kände mig rörd av hans fromma nit, hans allvar och fördragsamhet; men vad som mest tilltalade mig var hans varmhjärtade omtanke för dessa människors bästa, vilka han knappast kände. Huru angelägen var han icke att bevara dem från att överträda de gudomliga lagarne! Aldrig förr hade jag träffat en man, som varit till den grad besjälad av en sann broderlighets och människokärleks anda. Det var tydligt, att han betraktade alla dem, med vilka försynen sammanförde honom, såsom sina bröder — såsom barn av samme Fader, vilken han själv av sitt hjärtas innersta tjänade. Och detta änskönt de bekände sig till en annan religion än han!
Härav framgår, hurusom den, vilken tjänar Gud i anda och sanning, nödvändigtvis, om ock ofta sig själv ovetande, höjer sig över sin bekännelses
Robinson Crusoe. 26
