Jag förmådde nu icke längre återhålla min rörelse, utan slöt honom med häftighet i mina armar.
— Huru långt ifrån, utropade jag, har jag icke varit att uppfatta en kristens enklaste plikt, då jag låtit en sådan försummelse komma mig till last, och så föga bekymrat mig om mina medmänniskors frälsning! Jag är i sanning icke ens värd namnet kristen!
— Ack, min bäste herre, genmälte han, säg icke så! Detta är ju icke edert fel.
— Nej, kanske icke, svarade jag; men varföre har jag ej lika väl som ni uppmärksammat dessa missförhållanden och lagt dem på hjärtat?
— O, detta är ju, Gud vare lov, icke för sent ännu, utropade han, var blott icke allt för snar att fördöma eder själv!
— Men vad kan väl nu göras? invände jag. Ni vet ju, att jag snart kommer att lämna ön.
— Vill ni giva mig tillåtelse att tala med dessa stackars människor om saken? frågade han.
— Ja, av allt mitt hjärta! utropade jag, och ännu mer: jag skall tillhålla dem att uppmärksamt lyssna till, vad ni har att säga.
— Vad den saken beträffar, genmälte han, få vi överlämna dem åt Guds barmhärtighet och den Helige Andes nådeverkningar. Eder uppgift är att så långt i eder förmåga står hjälpa, uppmuntra och förmana dem. Om ni ger mig edert tillstånd och den Allsmäktige sin välsignelse, är jag viss om, att ännu medan ni är kvar på ön kunna föra dessa arma, okunniga själar välbehållna in i den kristna trons säkra hamn.
Härtill genmälte jag:
— Ni har icke allenast mitt tillstånd till, utan ock min djupaste tacksamhet för, vad ni kan uträtta.
Vad sedan följde skall jag på behörigt ställe omtala.
Jag uppmanade honom nu att framlägga sin tredje anklagelsepunkt emot oss.
— Nåväl, svarade han, den är egentligen av samma natur som de andra båda. Med eder tillåtelse fortsätter jag således, och skall uttala mig med samma öppenhet som förut. Saken gäller de stackars vildarna, edra underkuvade undersåtar, såsom jag må kalla dem. Det finnes en grundsats, som är — eller borde vara — antagen av alla kristna, till vilken kyrka eller vilket samfund de än må bekänna sig, nämligen att kristendomens sanningar böra spridas och utbredas på alla möjliga sätt och vid alla möjliga tillfällen. Det är denna grundsats vår katolska kyrka följer, då hon utsänder missionärer till Persien, Indien och Kina; det är denna princip, som ger våra präster — och bland dem många av kyrkans högre ämbetsmän — kraft och mod att begiva sig ut på de mest äventyrliga färder och slå sig ned på de farligaste ställen bland mördare och barbarer, blott för att med-
