404
dela dem kunskapen om den ende sanne Guden och få dem att omfatta den saliggörande kristna tron. — Nåväl, min herre, ni har nu ett gynnsamt tillfälle att omvända trettiosex eller trettiosju arma hedningar och avgudadyrkare till tron på Gud, deras liksom allas vår skapare och återlösare, och jag kan icke annat än förvåna mig över, att ni försummar ett sådant tillfälle att göra en god gärning, som vore väl värd, att man därför offrade hela sitt liv.
Jag var nu i sanning fullkomligt slagen och kände mig så förlägen, att jag ej kunde yttra ett ord. Här hade jag framför mig en man, som, trots sin katolska bekännelse, var besjälad av ett glödande nit för den kristna lärans upphöjda sanningar och tjänade Gud av uppriktigaste hjärta. Vad däremot mig själv beträffar, hade ej ens en tanke på den behjärtansvärda sak, han så varmt förfäktade, fallit mig in, och jag tror sannerligen, att jag utan honom aldrig skulle kommit att tänka därpå, ty jag betraktade dessa vildar såsom slavar, och som sådana skulle vi även hava använt dem, därest vi haft något arbete att giva dem. Nu önskade vi endast att bliva dem kvitt och skulle helst av allt sett, att de blivit förda till något främmande land, beläget lika långt från vår ö som från deras eget hemland, på det de aldrig skulle kunnat återvända dit.
Då den unge prästen märkte min förvirring, som fortfarande gjorde mig stum, inföll han med allvarlig stämma:
— Min herre, det skulle verkligen göra mig mycket ledsen, om jag på något sätt sårat er genom mina ord.
— Ack nej! utropade jag. Ingen har sårat mig utom jag själv; jag känner mig djupt nedslagen över min stora försummelse hittills, och grubblar nu på något sätt att gottgöra den. Ni vet, under vilka omständigheter jag befinner mig här på ön; jag hat bestämt mig för att resa till Ostindien med ett handelsfartyg, och det skulle vara en stor orätt mot redarne att kvarhålla deras fartyg här. Besättningen åtnjuter under hela uppehållet fri kost och oavkortad hyra eller avlöning på dessa köpmäns bekostnad. Visserligen har jag betingat mig att få stanna här tolv dagar och utfäst mig att betala sextio kronor för varje överskjutande dag; dock med det villkor å köpmännens sida, att överskottsdagarna skulle begränsas till åtta. Som jag nu redan varit här tretton dagar, har jag således endast sju dagar igen, varför jag är alldeles urståndsatt att personligen avhjälpa de av eder påpekade missförhållandena, så framt jag icke ville underkasta mig att ännu en gång bliva kvar här på ön. Men om sedan detta fartyg ginge förlorat under resan, skulle jag aldrig hava någon utsikt att komma härifrån, utan ånyo befinna mig i samma läge, ur vilket jag en gång så underbart blivit räddad.
Den unge prästen medgav villigt, att jag på grund av min förestående