icke kunde tala engelska, men jag ämnade biträda vid den högtidliga akten och tjänstgöra som skrivare åt dem. Jag hade fruktat, att Will Atkins skulle fråga, huruvida prästen vore protestant eller katolik, men det var en sak, som han minst av allt tycktes tänka på.
Vi skildes nu åt; jag återvände till min franske vän och Will Atkins uppsökte sina kamrater för att tala med dem. Jag omtalade för prästen, vad svar engelsmannen givit mig, och bad honom att ej säga något till dem, förr än allt var avgjort.
Innan jag lämnade deras nybygge, kommo de alla till mig och sade, att de tagit saken i övervägande. De voro glada att höra, att jag hade en präst i mitt sällskap, och förklarade sig villiga att tillmötesgå mina önskningar, varför vigselceremonien kunde försiggå när helst jag behagade. De voro långt ifrån varje önskan att skilja sig vid sina hustrur, och deras avsikter med dem hade alltid varit de redligaste. Jag bestämde således, att vi alla skulle mötas nästa morgon, och under tiden borde de äkta männen underrätta sina hustrur om meningen med den förestående akten.
Det föll sig alls icke svårt att bibringa dessa kvinnor ett riktigt begrepp om vigselceremoniens innebörd, och de visade sig även mycket tillfredsställda med anordningen. På utsatt tid infunno de sig ock allesamman i min bostad, och jag lät genast hämta den franske prästen. Denne var visserligen ej iförd prästerlig skrud, vare sig efter protestantiska eller katolska kyrkans mönster, men hans mörka rock, liknande en kaftan, med sitt skärp gav honom dock utseende av en kyrkans tjänare. Jag biträdde honom så-
